måndag 16 september 2019

Tillträde till det förgågna


Visst är det roligt när man någon enstaka gång hamnar på ett ställe som inte alls var som man förväntat sig. På ett bra sätt. Jag och kollegan sov över på ett B&B p.g.a. av lång vägsträcka och möten i samma områden två dagar i sträck. Vi hade fått bokat åt oss, och visste inte mycket mer än namnet på boendet. Först hamnade vi nästgårds, alltså fel, men snart var vi ändå på plats. 

Det kändes lite som att komma till ett fantasiställe, som att få tillträde till det förgågna. Receptionisten svarade snällt på alla våra nyfikna frågor och berättade hur ägaren, en numera 70-årig man samlat och byggt allt med sina egna händer. Prylarna som fanns där väckte många minnen, och det var intressant att få höra om kollegans sydafrikanska barndom. Det enda som var mindre bra, var att det ligger precis bredvid motorvägen, med allt vad det innebär.






Före klockan 6 på morgonen var vi ute på upptäcksfärd. Vackert och kyligt. Har inte haft så kalla händer på väldigt länge kan jag säga. Men, området var även det olikt annat.




Det är inte ofta jag skriver sådana här inlägg, men varför inte? Något annorlunda kan ju vara trevlig någon gång ibland. 

torsdag 12 september 2019

Hela regnbågsskalan


Det är vanligt att man av allehanda anledningar måste kryssa i sin bakgrund, eller ras, som man fortfarande säger här, när blanketter fylls in. Irriterande, bakåtsträvande och olustigt tycker jag, som anser att det räcker med att man är människa. Är inte raser mer tillägnat hundar och andra djur? I alla fall, i Sydafrika är man antingen svart, vit, färgad, indisk eller övrigt om man inte passar in någonstans. Vad det gäller sådant här hörde jag nyligen att jag är färgblind, alltså inte uppmärksammar hudfärg alls. Det tar jag som en komplimang.

Segregation är fortfarande tydlig i vissa områden, medan andra är en härlig mix av hela regnbågsskalan och lite till, om man ska räkna in oss de utländska. Varför blanda in regnbågen här kan tyckas, men landet har kallats Regnbågsnationen ända sedan Desmond Tutu talade om det nya Sydafrika efter apartheid för 25 år sedan. Strosar vi runt mitt kvarter så kan en salig blandning av kulturer och traditioner ses, om än bara en liten glimt. Det kan vara traditionellt klädda grannar på väg till ett bröllop, doften av mat som lagas, musik från en bil som kör förbi, eller som sist då en familj i vackert färgglada saris utförde någon slags eldritual i sin trädgård. Minst sagt berikande. Det var nog så här det nya Sydafrika var ämnat att bli.

lördag 7 september 2019

Godhet finns



Veckans nyheter har varit fylld av hemskheter. Mord av barn och kvinnor, attacker mot immigranter från andra afrikanska länder och kidnappad 6-åring utanför en skola (som tack och lov återfanns) är bara några exempel. Självklart leder detta till oro. Det är naturligt och som vanligt spär social media på så mycket det går. Det som börjar som sanning, förvrids och falska rykten byggs upp utan att någon kollar vad som verkligen gäller och vad som ligger bakom. Eftersom källkritik inte verkar tillämpas längre hos de flesta, så tror man på allt. Även de flera år gamla bilderna, de från andra ställen i andra länder, som börjar cirkulera igen som om att det vore här och nu. Allt detta leder till nattsvarta kommentarer och påhopp, som i sin tur leder till ännu mer tragik. Jag försöker inte alls förminska allt det onda som händer, för det är tragiskt, helt fel och borde aldrig någonsin få ske, men jag tror inte att jordens undergång är här än.  Endast klagande har aldrig någonsin lett till riktig förändring. Stå upp och gör något konstruktivt istället! Och, det var precis det många kvinnor gjorde igår utöver hela landet. Klädda i svart och utrustade med skyltar med meddelanden som #AmiNext och  #enoughisenough protesterades det mot våld emot barn och kvinnor. Sent om sider trädde presidenten fram och visade sitt stöd.

Mitt i allt detta tror jag fortfarande att det finns godhet. Det finns de som gör rätt och som gör allt för att få se positiva förändringar. Jag tittar på Kindness Diaries på Netflix och blir rörd av hur människor över världen hjälper varandra. Jag glädjs med sydafrikanska Ndlovu Youth Choir tillsammans med alla de andra som hejar på dem, nu när de nått finalen i America Got Talent. Vilken glädje och sammanhållning de ger. Kolla in dem! Och, till sist går tankarna till de starka personer jag och kollegan samtalade med tidigare i veckan. De som utbildar mammor i utsatta områden och som har fått se hur dessa kvinnors familjeliv byggts upp och de som tar hand om barn som ingen annan vill ha, och gör allt de kan för att de ska få ett värdigt liv. Tro det eller ej, men godhet finns där ute!

torsdag 29 augusti 2019

En del av något större

Nu kan det här förmodligen låta jättetråkigt, men det var det inte. Inte på långa vägar. Jag var på årsmöte i en småsjabbig lokal tillhörandes biblioteket en mörk kväll tidigare i veckan. Innertaket hade inte blivit lagat sedan stormen tidigare iår, folksamlingen som anlände var rätt liten. Jag var trött efter ännu en arbetsdag, och ville nog egentligen att det skulle sluta innan det började. Men, det där glömde jag snart bort.

Visst känner jag till organisationen sedan länge och känner några av de som arbetar där, men av någon anledning fick de mig nu att bli så imponerad och stolt över att de finns i vårt närområde. De har boende för äldre barn samt ungdomar som inte kan bo hemma, precis som vi. De känner varenda ungdom som tigger längs gatorna, de som vill får hjälp av dem. Sammanhållningen mellan de anstälda och de i styrelsen är varm och stark och vad de har kunnat åstakomma under föregående år, trots ekonomiska svårigheter, gjorde mig uppmuntrad på riktigt. Tänk att de fått se en av de så kallade före detta gatubarnen avsluta  första året IT-studier på universitetet och sett till att en syskonskara som tidigare bott hos dem fått ett alldeles eget nybygt hus i byn de kommer ifrån.

Ja, jag vet att organisationen jag arbetar för också gör en hel massa grejer för andra mest hela tiden, men ibland är det bra och nödvändigt att få en inblick i andras verklighet. Det gjorde skillnad för mig. Kvinnan som började som social arbetare hos dem, men nu är organisationens chef (director) avslutade mötet med att bland annat säga ”vi kanske är små, men är en del av något större”. Så sant. Det som kan verka litet i andras ögon, kan vara stordåd hos någon annan. 


söndag 25 augusti 2019

Stickade tröjor från Sverige



Jag tror nog att jag ska berätta historien om vad en resväska med stickade tröjor från Sverige kan leda till. Det var ett litet tag sedan nu, men det får mig fortfarande att känna mig varm om hjärtat.  

De flesta av er känner nog någon som är så där extra bra på handarbete och som har stickor eller virknålar redo i stort sett jämt. Min giftasfaster är en sådan person. Mer välstickade och färgglada alster är svårt att hitta. När mamma och M kom på besök tidigare i år, så anlände 40 stickade barntröjor från henne tillsammans med dem. Vissa av tröjorna gavs till barnen på småbarnsavdelningen, som jag ser dem bära när dagarna är kyligare emellanåt. Resten togs till mamman i kåkstaden, som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Hon som kämpar med att få det att gå ihop. Varje dag. Hon säljer second handkläder till personer i området när tillfälle ges. Och, så kom tröjorna. Fina och nya. Hon behöll några till sitt yngsta barn, och redan innan vi åkt där ifrån kom nyfikna grannar för att se vad lådorna som anlänt innehöll. Mamman sålde tröjorna till andra mammor i kåkstaden, inte så dyrt men tillräckligt. Jag gladdes så med henne när hon senare berättade att hon använt pengarna, så att hela familjen kunde åka och hälsa på hennes mormor som de inte träffat på tre år. Mamman, hennes tre barn och hennes två syskon. Det är de, det finns inga andra släktingar i livet. Tänk ändå att svenskstickade tröjor kan leda till familjesammanhållning, eller ska vi kanske säga familjeåterförening, i Afrika. Så fint!

Det är det som är så bra med att ge av sig själv lite grand, om det nu är pengar eller föremål, man vet aldrig vad det kommer leda till i slutändan. Det kan bli något riktigt bra.

onsdag 17 juli 2019

Nya arbetsuppgifter



Jag har nämnt i förbifarten att jag har nya jobbuppgifter och för att stilla er eventuella nyfikenhet, så tycker jag att vi reder ut det en gång för alla. Nu när jag ändå har börjat för flera månader sedan.
Så, vad innebär det? Jo, att jag efter cirka tio år inte längre jobbar med fosterfamiljer, utan med att först utreda organisationens utbildningsmaterial. Gör vi rätt? Är det relevant? Saknas något? Samt  framtida studier inom olika relevanta barnrättsområden. Lite svårt att förklara måste jag säga, men något sådant. Det här är nytt och en hel ny avdelning har skapats. Det är meningen att vi, och då menar jag organisationen, ska bli bättre, kunna göra mer för att bygga upp trasiga familjer, få bli en starkare röst åt dem som ingen lyssnar på och få andra organisationer och myndigheter att inse att tillsammans kan vi förändra mycket mer. Vi satsar inte bara lokalt, utan även nationellt och Afrika som kontinent. Omöjligt? Inte alls, för kontakter skapas och dörrar öppnas. Det kommer fortsätta att utvecklas på många sätt framöver.
Var nu inte oroliga att mina före detta arbetsuppgifter inte fortsätter, för det gör de. Pålitlig kollega har tagit över och fler personer tillkommer vår database med blivande fosterfamiljer och barn får nya familjer. 
Och, till slut, vad tycker då jag om denna förändring? Jag tror nog att jag var redo att ta mig an nya utmaningar. Nu kan mitt intresse av att ta reda på och skriva, blandas med min kunskap och mina erfarenheter. Det tar lite tid att hitta sin plats i det nya, men det går bra och känns helt klart spännande.

lördag 13 juli 2019

Inbjudna att fira


Vi var inbjudna till en traditionell umemelo häromsistens. Det vill säga firandet av att en ung kvinna blivit vuxen, att hon hittills levt värdigt och inte har fött barn. Familj, vänner, och grannar är alla välkomna att delta. Det är mycket tradition och kultur, och något att vara stolt över som huvudperson och föräldrar. Och, det märktes tydligt.

I tidig morgontimma körde vi, ett gäng kollegor, de nästan fyra timmarna till destinationen. En by, långt, långt ute på landet. Högtiden gällde en kollegas döttrar, som inte bara vuxit upp, men även tagit sin universitetsexamen. Så det var mycket att glädjas åt i familjen.  


Föreberedelserna hade hållt på hela veckan och traditionerna hade redan börjat, men detta var dagen då gäster var på plats. Vi fick beskåda grupper av unga tjejer och killar från området dansa för huvudpersonerna, för de var två, sittandes inlindade i filtar på en stråmatta på marken. 


Gåvor gavs av gästerna, pengasedlar sattes i de unga kvinnornas hår. Pappan och andra familjemedlemmar höll tal där de visade sin stolthet.


Stora folksamlingar betyder mycket mat. Mat betyder kött. I zulu-kultur handlar det mycket om getter och kor, och flertalet hade fått sätta livet till under dagen. Detta, som mycket annat i firandet, är symboliskt på många sätt, även om jag inte är helt säker på vad allt egentligen betyder. All mat tillagas på plats.


Mat intogs i det stora tältet, där även examensfirandet tog plats. Vår kollegas dotter strålade, så gjorde även kollegan. Den här dagen hade de förmodligen väntat på länge.

Sent om sider var det dags att åka den långa resan hemåt, i mörkret och dammet.