När det exotiska blir alldagligt

Det är nästan lite komiskt att det som en gång var exotiskt, kan bli så alldagligt och vanligt. Som påfåglar. De är otroligt vackra och färgglada, speciellt hanarna, och det kommer de alltid vara. Fast, har man en på jobbet, börjar man snart se annorlunda på dem.

”Vår” pea cooocki som ungarna säger, flyttade in på eget bevåg när områdets fågelpark stängde för ett antal år sen. Efter honom kom en hona, sedan en till och så fick de ett gäng ungar. Så det var nästan som parken flyttat till oss istället. De flesta gavs bort, men hanen blev kvar. 

Nog trodde även jag att de storslagna fjädrarna var kvar på fågelkroppen för att stanna, men när de blev glesare och glesare, och vi skyllt tillräckligt på att aporna, som vi trodde spelade en roll i det hela, förstod vi att det är så det ska vara. Fjädrarna är som vackrast när det är parningstid. Som nu. Grejen är att påfågeltjejerna lyser med sin frånvaro och killen själv visar upp sig för alla som vill titta. Inte helt sällan står han och pråmar sig precis framför gaten, så ingen av organisationens bilförare kan undgå honom. Kör vi sakta, sakta mot honom, flyttar han på sig sent om sider. Inte helt villigt. 

Nog är han ståtlig alltid, men nog kunde han undgå att lämna spillning framför matsalen. Vem har inte fått med sig lite under skorna, så säg? Men, allt det där låtsas vi inte om när långväga besökare kommer med kameran i högsta hugg. Han är ju exotisk den där, eller hur var det nu igen?

Jag tror inte att fågeln kommer flytta än på länge, om någonsin. Får man gratis mat varje dag och tryggheten är ultimal, förutom när ett och annat barn jagar honom, så är det inte mycket att klaga på direkt.