Vilja och orka

En hel tisdag hemmavid tillsammans med en sjuk liten kille och en hel hög med brev och rapporter som skulle hinnas klart under dagen fungerade förvånandsvärt bra. Jag tog arbetet med mig hem och min kollega, huskamrat och holländska låtsassyster kunde ta sig till jobbet i lugn och ro utan att oroa sig allt för mycket för sonen. Att dela och få passar mig bra.

Blivande fosterföräldrar blev nyligen godkända och satta på vår databas i väntan på framtida barn. Då väntar rapportskrivande och återigen rullar de berättade historierna upp framför mig där jag sitter framför laptopen vid matbordet. Det  är kvinnan i familjen vars liv började bra men fattigt, men där båda föräldrarna dog med inte så långt mellanrum. Flytten till morbrodern, som inte brydde sig om henne och den yngre systern, viket gjorde att skolan fick slopas i tidig ålder och jobb som städerska hos bättre förunnade familjer fick påbörjas för överlevnadssyfte. Tonårsgraviditet och barnets död innan en ålder av ett år. Ytterligare barn kom, som numera är vuxna. Mötet med den vänlige mannen, som blev hennes make. Den otäcka olyckan, där maken blev svårt skadad. Dottern som flyttade, och lämnade kvar sonen hos mormor och morfar. Det kan låta överdrivet och för mycket, men det är så det är för så många familjer här. En och samma familj har upplevt otroligt mycket, men på något underligt sätt orkar de resa sig upp och gå vidare. Och på något förunderligt vis har de viljan och orken att skapa en trygg uppväxt för barn de inte ens känner. Gud är för många naturlig och den enda riktiga kraftkällan.

Jag slutar aldrig att förundras över hur bra omständigheter jag haft och fortfarande har jämfört med många av våra storhjärtade blivande fosterfamiljer. Det är lätt att klaga för lite, men får vi mer perspektiv i tillvaron kan våra tankar ändras till det bättre. Det jobbiga vi bär med oss behöver inte komma ut som något negativt och dåligt, utan kan förändra oss på ett bra sätt som kan delas med andra.