Har hon skägg?

När jag och min något yngre bror var barn delade vi rum en tid. Nästan varje kväll var den samma. Vi snottrade. Kanske känner ni till leken som 20 frågor istället. I mörkret, från en säng till den andra, gick ja och nej-frågorna tills vi klurat ut vad eller vem den andre tänkte på. Den första frågan som alltid ställdes, lite på skämt lite på allvar, var “har hon skägg?” Ja, för att klargöra om frågorna skulle hägra runt vår gammelfaster som inte direkt brydde sig om att ta bort långa hårstrån från hakan. Nu många år senare, i ett annat hem, i ett land långt borta, är leken återigen populär. B älskar ”de svåra frågorna“, som han kallar det. Vi talar med varandra här hemma, vi delar minnen och lyssnar till historier, så i ett svagt tillfälle berättade jag hur leken gick till när jag var liten. Och givetvis gick skägghistorien hem, så även här börjar nu nästan varje utfrågning på samma sätt, men på ett annat språk.

Detta är ju en helt oskyldigt exempel, men det får mig ändå att återigen tänka på vad vi, de vuxna, säger och vad vi gör eller inte gör kring barn. Det spelar ingen roll var vi möter dem, om det är hemma, på jobbet eller på stan. De ser allt, de hör allt. De snappar upp det bra och det dåliga vi för med oss. Deras öron hör och deras ögon ser, även då vi tror att de är fullt upptagna med annat. De imiterar och det slåss snart tillbaka mot oss. Ibland är det roligt, men ibland inte alls...