Inte alls normalt

Det är inte helt lätt att låta bli min arbetsplats även då man är ledig. Speciellt då man har besök som vill ta del av ens liv och vardag många, många mil från det vanliga, “normala”. Centret besöktes där med denna gråmulna novembermorgon för en liten tur med mig som guide.

Det som blivit så naturligt i mitt liv är ju egentligen inte normalt alls. Barn som inte kan bo kvar hemma. Barn som räddats. Barn i sorg. Traumatiska barn. Barn som är underutvecklade. Barn som behöver förändring. Barn som måste hitta tillbaka till livet. Och det som allt hägrar kring hos oss, vare sig vi arbetar direkt med barnen, om vi jobbar med terapi, ekonomi eller samhällsprojekt, är barns framtid. Uppbyggande och förnyande. Helande och förberedande för återvändandet till familjeliv, den egna eller den nya. Givetvis kommer de flesta barnen på centret från tragiska omständigheter, annars hade de ju inte alls behövt omhändertagas, men att återse godingarna efter en vecka gör mig glad. Att få se dem skratta, leka och springa omkring. Barn har mycket kraft och vilja att kämpa. Tillsammans med ihärdiga böner finns hoppet och goda förutsättningar där.