Hur har han det?

Stora tårar rullade ner för pojkens kinder. Jag hade just försäkrat honom att det är helt okej att gråta, för jag såg oron. Han var rädd och kramade mig hårt. Han hade på grund av olika anledningar varit väldigt länge på centret och skulle nu få spendera sommarlovet hos en familj. Pojken kan inte ha haft många minnen från vad familjeliv betyder. Förmodligen inga alls. Det enda han visste var barnskötarna och alla de barn som kommit och gått i hans unga liv. Det kändes aningens svårt att lämna honom i det för honom nästan helt okända, även om jag var tryggt förvissad om att han snart skulle komma att vänja sig vid tillvaron och förmodligen även tycka att det är helt fantastiskt att spendera några veckor i den varma och trygga familjen  med den stora trädgården och djuren på landet. 

Bara för att jag sedan gick på semester, försvann killen inte från mina tankar. Hur har han det? Vad gör han nu? Trivs han? Svaren fick jag när jag hämtade honom i början på veckan, då skolstarten återigen var i antågande. Visst hade kollegan haft telefonkontakt med dem under tiden, men nu fick jag se med egna ögon. Han skrattade, lekte med hundvalpen tillsammans med de andra barnen. Han var avslappnad och fri. Det såg ut som det var helt självklart för honom att just han var där hos dem. Att följa i familjepappans fotspår, speciellt då det var dags att mata djuren, hade varit vistelsens största favorit. Tårarna var för länge sedan torkade. Det var glädjande att få se att han hade fått prova på att vara som vilket barn som helst. 

7-åringen fick följa med mig tillbaka till centret med sin färdigpackade väska, men han kommer få hälsa på även i fortsättningen och vi tror och hoppas att allt ska bli klart inom kort, så att pojken kan  flytta till dem för gott.