Äntligen förenade

I storstaden långt borta fanns det en liten pojke, som av anledningar jag inte vet, hamnat på ett barnhem. En kollega som ofta jobbar i denna stad kom på något sätt i kontakt med de som arbetar med just denna lille knatte. Redan för länge sedan var det bestämt att pojken skulle få flytta till sin nära släkting, vilket det också fanns ett domstolsbeslut på. Men, som så ofta annars var det något som fattades för att detta skulle kunna ske. Pengar! Likvärdigt socialtjänsten kunde inte hjälpa till, släktingarna hade inte vad som behövdes. När det kom fram att pojkens familj förunderligt nog kommer från en av byarna i vårt område, började saker och ting hända. Organisationen jag arbetar för kunde se till att den lite äldre kvinnan och hennes dotter fick förenas med den lille killen på plats, i den enda omgivning han kände till. Under några dagar fick de lära känna varandra.

Och, nu skumpade jag och en annan kollega fram på den smala grusvägen på landet, efter att hämtat dem efter den långa bussresan. Det var kväll och kolmörkt utanför bilfönstret, svårt att urskilja omgivningen omkring oss. Jag tror vi alla kände oss upprymda. Pojken fick väckas när vi släppte av dem utmed landsvägen. Den äldre kvinnan band fast honom på ryggen med ett badlakan. Vi kunde sedan se dem sakta gå framåt vägen med väskorna i händerna de sista 50 metrarna fram till huset, då bilen inte längre kunde komma fram. Äntligen förenade. Tack Gud för att det till slut kunde hända.

Jag är så tacksam, men undrar ändå hur många andra barn det finns det där ute, som på grund av brist på pengar, helt enkelt mister det de flesta av oss tar för givet. Att få växa upp i en familj! Tack vare människor som ni, som med stora hjärtan då och då skänker pengar till organisationer som vår, kan under ske. Precis som detta jag alldeles nyligen hade förmånen att få vara med om.