Nu vet jag!

Helt plötsligt står hon där lutad över restaurangbordet. Inte bara det, men hon stirrar mig rakt in i ögonen. Länge. Funderar och säger att hon känner igen mig och M, min huskamrat, låtsassyster och tillika kollega, som också sitter där. Men, hur?  Vi talar om vilken ort vi kommer ifrån. Den unga servitrisen skiner upp och säger “Nu vet jag!” Sen försvinner hon och fortsätter serva människorna runt oss. Sällskapet runt bordet funderar febrilt. Vem är hon? Var har vi egentligen mött henne förut? Kankse är det från en av kyrkorna i vårt område? Varför agerade hon så konstigt? Vi tittar nyfiket på henne då hon swishar förbi med tallrikarna för att se om något i utseendet är bekant.

Efter en stund är hon tillbaka och berättar att hon en gång i tiden var en av barnen på centret vi jobbar på. Och, då ser vi det. Vi känner igen henne och vet vem hon är. Vi småpratar lite, men inte mer än vi vågar, eftersom hon jobbar och vi inte vill att hon ska råka illa ut. Över tio år har passerat och hon är vuxen nu. Tjejen berättar att hon bor en bit bort från shoppingcentret där restaurangen ligger och att hon numera är mamma. Men det bästa var ändå att få höra orden "jag mår bra nu". Och, hon ser verkligen stark, sund och vacker ut. Hon har växt upp och verkar ha lämnat svårigheterna bakom sig. Ett foto tas med oss tillsammans, telefonnummer byts och vi kan inte sluta tänka på mötet.