Den tysta observeraren

30 timmar från dörr till dörr. Bil, tre flyg och en minibusshuttle. Inte så konstigt att jag kände mig sliten för några dagar sedan. Hursomhelst, så är det helt enkelt när man bor långt borta någonstans och vill hälsa på i hemlandet. Men, nu är jag tillbaka och den efterlängtade semestern har kommit till sitt slut. Jag har till och med hunnit med att jobba en hel dag innan helgen tog vid. 

Nog är det segt att resa ensam alltid, men att helt fritt kunna observera medresenärer från jordens alla hörn gör det både bärbart och tidvis rätt roligt. Jag är den anonyma observeraren, som tyst tittar utan att stirra. Låter resdygnet bli fåordigt och påbörjar bara konservationer om det  behövs. Befinner jag mig nära andra som pratar svenska, lyssnar jag bara lite ytligt utan att avslöja mig. Jag ser hur folk kommunicerar med varandra på olika sätt. De virriga, oroliga eller självsäkra. Familjerna. Kompisgängen. De på arbetsresa och de som resar själva. Flygplatserna och planen fylls med oss alla. Förväntningarna hänger i luften. 

Jag försöker alltid klä mig så skönt som möjligt. Mjuka material och plagg som inte skaver det allra minsta, men långt ifrån alla tycks tänka som jag. Även på de långa nattflygen finns de i kort kjol, stram kavaj och med välsminkade ansikten. Ja, vi tänker olika, men mitt i allt har vi det gemensamt att vi är på väg till samma mål, eller iallafall delmål. Och, jag förundras över hur allt kan fungera så väl det faktiskt gör i den här sub-världen, en del av oss ibland befinner oss i.