Komplimanger och återförening från 1990

6­-årige B vet hur man smickrar och ger goda komplimanger. Låtsasmostern skrattar många gånger gott. Ibland får jag en kram för att han tycker det jag klätt mig i för dagen är fint. Ibland får jag höra att jag är en tonårstjej och att hans egna mamma kan vara min också. Igår på väg nerför trappan från shoppingcentrets takparkering får jag höra. “I de där skorna och i de där byxorna så ser du ut som min syster”. För honom spelar det ingen roll att jag är över 30 år äldre och har en något blekare hudfärg jämfört med hans fina, mörka. Det är jag och han. Lite som Emil och drängen Alfred.

Även om det var många år sedan jag faktiskt var tonåring, så känns det ändå nyss. Tiden har bara rasat förbi och livet med alla dess vändningar har följt med. På kvällskvisten var det anordnad träff för tjejerna från min nionde klass. Inte hos mig då, men på barndomsorten i Sverige. Så roligt att få se de välkända ansiktena från förr på datorskärmen och få kunna byta några ord. En del har jag inte sett sedan våra vägar skiljdes där då sommarlovet började innan gymnasiestarten. Kul att jag också kunde vara med en liten stund under den festliga tillställningen! Nu väntar jag bara på mer rapporter från kvällen ... ;).

Åren går och tiden kommer inte stanna upp. Det är lika för alla, men kom ihåg att vi aldrig är äldre än vi känner oss!