En pusselbit

Körandes på vägen i solskenet med kollegan bredvid mig mitt i vägbyggen och med skollediga barn gåendes i vägkanten, fick jag för ett ögonblick en stark känsla. Betydligt starkare än jag vanligtvis har.

Vi hade precis kommit från ett besök hos ytterligare en familj och hade lite tidigare även kört ännu ett barn till en värdfamilj över lovet. Wow, vad är det vi gör egentligen? Vilket superansvar! Ge barn familjer! Matcha rätt. Vad är rätt för barnet? Vad är rätt för familjen?  Vad är rätt för Gud? Självklart är jag medveten om att det jag jobbar med kräver både vishet och uthållighet många gånger, men nu var det påtagligt. Det var mest en tacksamhetskänsla om att det för det mesta blir helt rätt, att vi alla efteråt kan se att barnet och den nya familjen till och med liknar varandra, att de passar ihop som handen i handsken. Kollegan höll med i mina funderingar och konstaterade att vi faktiskt gör vad vi är bra på.

Vi, på min arbetsplats, är en bit i pusslet, en bit som hjälper till att få bilden att växa för att efter tålmodigt arbete slutligen bli komplett. Denna specifika känsla måste jag tänka på nästa gång det känns tungt och vi inte vet vilket blad vi ska vända härnäst.