En sensation

Ibland då jag kommit efter med alla journalanteckningar och rapporter som är obligatoriska i mitt yrke, så sitter jag i bilen med laptoppen bredvid mig och jobbar medan kollegan leder en av organisationens flera stödgrupper för fosterföräldrar.  Jag lider inte alls av detta något udda kontor, utan tycker mest det är härligt att ha dörrarna öppna så att vinden kommer in, att höra fåglarna kvittra, getterna bräka och kunna lyssna till gruppmedlemmarnas hjärtliga diskusioner genom hemmets dörr i bakgrunden. Ibland blir jag avbruten, men det är oftast  bara välkommet. Det kan vara en ensam ko som tryggt strövar förbi på den smala grusvägen, en kvinna som bär hem ved på huvudet eller som idag en liten, snorig pojke i 3-årsåldern. Han hade sett mig på håll och var nu nyfiken på den där udda personen. Det är ju inte så ofta man får se en sån. Pojken som hade både byxorna och tröjan bak-och-fram, var glad och sprallig. Än gömde han sig i det höga, torra gräset, än skuttade han omkring på vägen.Vi började kommunicera, han på sin småbarnszulu och jag på mitt ännu mer småbarnsaktiga språk. Den modiga lille killen fann tycke för mig och satte sig nära, nära bilen för att leka medan jag fortsatte mitt skrivande. Han tvekade inte heller att störa ordingen under stödgruppens möte utan rusade in för att han bara måste  berätta om den där “flickan han var lite rädd för” och jag hörde genast skrattet klinga från medlemmarna. De känner ju mig, men kunde ju även förstå vilken sensation det kan vara för en liten pojke långt ute på landet.