Utanför det höga staketet

Jag fick behärska mig för att inte börja gråta, då kvinnorna tillsammans med barnen helt spontant började sjunga flerstämmigt, så som bara människor från Afrika kan, för att sedan sända en fantastisk tackbön till Gud innan det var dags att åka. Upplevelsen vi hade varit med om var speciell och kommer finnas med mig länge.

En del barn på de så kallade barnhemmen där ute har aldrig någonsin någon som hälsar på dem eller som sänder dem en hälsning. De är inte önskade, de är bortglömda, men de finns där. De lever där, de tänker där, de skrattar, de gråter, de drömmer där.

Förfrågningar om värdfamiljer för en del av dessa barn  för det kommande vinterlovet hade kommit in. För dem som i vanliga fall blir lämnade kvar, då de andra barnen besöker sina släktingar över loven. Det har jobbats hårt för att få det att gå ihop och i slutet av veckan kunde vi ta med de förväntansfulla värdmammorna till de ännu mer förväntansfulla flickorna och pojkarna på barnhemmet långt, långt ut på landet, för att hälsa på.

Det är svårt att beskriva det första mötet. Spelande ögon, funderingar i luften, blyga leenden. Att de sedan genast började tala, fråga och trevande lära känna varandra var gripande att bevittna. Jag, kollegan och socialarbetaren från hemmet kunde inte sluta att le, där vi satt en bit bort. Mina tankar snurrade. Jag har svårt att greppa vad som egentligen har hänt dessa barn, vad som gjort att de inte har någon.

Det kommer bli en lång vecka för dem innan det är dags. En otroligt lång vecka innan barnen äntligen kan ta sin packade väska för att spendera lovet utanför det höga staketet. Det kommer bli en lång vecka för värdmammorna, som ivrigt väntar på att få presentera “de nyfunna barnen” för resten av familjen.  Det kommer slutligen bli veckor som lämnar avtryck hos dem alla, hos barnen och familjerna. Det jag glädjs mest över är att de nu har någon, barnen har fått personer utanför som kommer tänka på dem, be för dem och som kommer bry sig om dem.