Återförening i miljonstaden

Trafiken går sakta, sakta. Det tutas och det skriks. Det är bilar överallt, på alla sidor. De kommer ut från de mest omöjliga ställen. Gatubarnen trycker sina ansikten mot fönsterrutorna. Det är fredagseftermiddag och rusningstrafik i miljonstaden vid havet.  Och där befinner jag mig mitt i vimlet.  En överförtjust kille ska få flytta hem igen och jag som i vanliga fall inte jobbar med återföreningar med biologiska familjer, får nu vara med på ett hörn.

Det höga lägenhetshuset ser slitet ut på utsidan, men har förvånantsvärt bra vaktsystem. Ingen som inte har något där att göra kan ta sig in. Hissen är trång. Familjen bor på sextonde våningen, med en fantastisk vy över hus och hav. På trottoarerna nedanför kryllar det av folk, som alla är på väg.  Själva lägenheten är inte stor, men det räcker. Farmor berättar att den duger bra till att driva dagis för nio småbarn under dagarna. Några av de små sitter på golvet och tittar nyfiket på de konstiga gästerna i väntan på att bli hämtade för dagen. Vi tar snart farväl och är tacksamma över att pojken återigen är tillbaka där han hör hemma.

Helt utpumpade och tillsammans med den skrattande socialarbetarkollegan från det andra kontoret, kommer vi tillslut helskinnade tillbaka ut på motorvägen. Kollegan är väldigt nöjd över att hon inte behövt sitta bakom ratten under eftermiddagen och undrar om jag alltid är så lugn. Hon skulle bara veta ;). Motorvägen känns som en väg på landsbygden om man jämför hur det nyss var. Mörkret faller snabbt och jag är glad att arbetsveckan nu är över. Det har varit en lång dag. Tankarna går återigen till att jag aldrig någonsin kommer trivas i en storstad. Jag, flickan från landet, trivs där det är lugnt och fridfullt. Där det finns fria ytor och där naturen är påtaglig.

Lugn och ro.