Krångligheter hos polisen

De stirrade ut ur cellen med händerna genom gallret. De allt för tillförfriskade och de småkriminella som åkt fast. De som väntade på vad som skulle hända härnäst. Den fruktade cellen som man kunde se rakt in i från receptionen på polisstationen. Så brukade det vara fram till för några år sedan.

Idag är det annorlunda, men ack så olikt från det mer effektiva landet jag växte upp i.  Nog har jag varit hos polisen i alla möjliga ärenden. Anmälan av krockad bil, anmälan av saknad person, eller som idag agera sällskap till blivande fosterföräldrar som inte riktigt får till det. Inget allvarligt, men bara lite krångligt. Ett utdrag ur brottregistret är inte bara att trycka på en knapp på datorn, betala över nätet och få ett papper hem på posten. Nej, här gäller riktiga, hederliga fingeravtryck.  På vår polisstation nere på samhället får man klättra upp för den branta trappan för att fylla i blanketter, ta sig ner, gå över gården till nästa hus och nästa branta trappa. I den långa korridoren hittar man betalningsstället med de surmulna och inte allt för kundvänliga damerna. Dags för ställe nummer tre för avtrycken som gör fingrarna helt svarta, för att sedan återgå till ställe nummer ett för stämplar och signaturer. Dessa väderfulla papper tas vidare till det lokala brottregisterkontoret på annan ort, vars resultat är klart efter ungefär tre veckor, om de inte ligger efter i arbetet ... Hängde ni med? Rörigt och tidskrävande för de flesta.

Någon enstaka gång får polisen av någon anledning för sig att använda den hypermoderna laserfingeravtrycksmaskinen, vilket hände mig en gång. Denna konstiga maskin som står precis utanför cellen med de brutala stojande männen som alla verkade nyfikna på vad som försegicks precis utanför gallren. Kan ju medge att jag kände mig liten för en sekund eller två. Nog kan vardagen vara spännande ibland.