Inte ett spår

Jag är så trött på alla dessa historier. Kanske inte trött, men något åt det hållet. Åter igen en berättelse ur verkliga livet. Något som jag vill ska vara påhittat, men som är sant och som hänt precis nyligen ... och så många gånger förr i olika skepnader.

En tonårstjej, nybliven mamma på 15 år. Hon som valde att ta sig från den egna familjen till en hon hellre ville stanna hos och som sa att nu trivs hon så mycket bättre. Ung tjej träffar en något äldre kille. Trots att hon vet bättre, smiter hon ut på nätterna. Hon blir gravid och får en liten bebis. Det är inte så enkelt att ta hand om en liten, inte ens med stöd från en vuxen. Så, en dag bestämmer hon sig för att ta med bebisen till pappan. Han behöver ju också få känna på hur det är att ha en skrikande liten krabat på nätterna. Den nya mamman försvinner för ett tag, för att sedan återvända. Fadern och barnet är borta. Inte ett spår. Ingen vet var de är. Tjejen rymmer. Ingen känner till var hon befinner sig, men kanske en dag kommer hon åter. Med eller utan bebis.

Som taget ur en film, men inte alls en ovanlighet. Tonårsföräldrar är mer regel än undantag. Personer försvinner för att aldrig mer komma tillbaka. Barn försvinner för alltid. Barn dyker upp på ett helt annat ställe utan några som helst ledtrådar. Mammor eller pappor som aldrig ser dem igen. Mammor och pappor som vill vara en del av barnets uppväxt eller som avsäger sig allt ansvarstagande.