Det brukar funka ändå

Jag vet att många generellt har ett standardsvar under jobbintervjuer, kanske för att verka tillgängliga och mer intressanta. “Jag är flexibel och tycker om att ha många bollar i luften”. Hmmm, det kanske är sant för alla andra, men enligt mig är specellt flexibilitet inte alltid det roligaste eller ens lätt. Jag kan inte påstå att jag alltid tycker om det, men är det något jag verkligen har fått öva på här så är det just detta. Allt blir sannerligen inte som man tänkt, men hör och häpna det brukar funka för det mesta ändå. Just nu tänker jag på jobb och när det funderas tillbaka, så har jag hamnat i en hel mängd nästan komiska situationer genom åren.

Två söndagar i rad har det varit fokus på utbildning i en stödgrupp. Första söndagen hade värdinnan glömt av att vi skulle vara i hennes hus, så när vi anlände var hon på annat håll. Snabba tankar och vi fick planera om på stört. Söndag nummer två, alltså härom dagen, körde vi omkring för att hämta människor. Några var inte hemma, en var tvungen att åka bort och då vi slutligen kom till veckans värdinna, så  var hon inte heller hemma. Och ja, vi ringde runt någon dag tidigare och alla meddelade  att de skulle komma. Inte en enda hade sänt ett meddelande att saker och ting ändrats. Men life happens som vi ofta säger... Iallafall, tillsammans med de kursdeltagare vi ändå hade med oss från den andra byn, bestämde vi oss för att helt enkelt utnyttja den tänkta värdinnans veranda. Det var inte bara detta, men deltagarna var alla nya, så det vi planerat fick strykas och förra veckans lektion tog istället plats igen. Flexibilitet! Vår belöning var den mest vackra kurssal, med härlig  skugga och svalkande vindar. 

Jag tänker fortsätta lite till, så ni förstår ännu lite bättre. En av mina uppgifter är att intervjua människor, eller utreda som det heter på ett mer professionelt språk. På detta sätt komms det underfund med om  de som vill välkomna nya familljemedlemmar genom att ta emot fosterbarn kommer bli godkända för vår database eller inte. Kontorsmöten i all ära, men hembesök desto oftare eller varför inte någon annanstans om det passar personen bättre. Förutom att bilen utan AC används flitigt som bas, händer det att vi möts i ett gräsigt dike utmed vägen, under ett skuggigt träd eller varför inte i sofforna i en möbelaffär eller i mataffärens brödavdelning som faktiskt också hänt. En dag på fältet och du vet aldrig vad som kommer hända härnäst.

Nog har jag kommit  långt i mitt övande att känna att flexibilitet är mer naturligt, om jag jämför med hur det var i början, men jag kan ärligt medge att jag har en bit kvar. Jag är ju ändå djupt där inne en strukturerad svenska, som lever efter klockan och som kommer på sig själv att tänka att tiden även tillhör mig, då människor är sena.