Då ord är överflödiga

Ibland är ord helt enkelt överflödiga. Det går inte att få någon ordning på tankarna. Frågor är onödiga, de har ändå inte ett tillfredsställande svar. Många av oss har den senaste veckan mötts av detta. Här och långt där borta.

Jag närvarade vid en begravningsgudstjänst för en tonåring, vars liv från början till slut kantats av svårigheter. Det jobbiga hon varit med om kommer jag inte ens i närheten av. Visst finns det frågor, men det kanske ändå ligger något i det någon sa ... “nu slipper hon ju ändå lida, hon har det bättre nu”. Bilderna av henne sista gången vi stötte ihop lever kvar. Vi, hon och en glass på en solig strand.

Jag tänker också på det många i min hemort just nu går igenom. Sorgen efter en ung mans plötsliga död. En förebild för många ungdomar, en pappa och make. En missionsresa i fjärran land som slutade i tragisk olycka.  Jag kände honom inte, men mina böner handlar om de som stod honom närmast. De som ska fortsätta sina liv utan honom.

Jag har inga svar, kommer inte få. Men vad jag vet är att det ändå finns ett hopp, någonstans. Det kan ta tid att upptäcka. Det är tårar som bör rinna, tankar som bör tänkas, ord som behövs sägas, öron som ska lyssna. Och så en dag, finns det bara där. Hopplösheten försvinner. Livet återvänder, men annorlunda.