Vissa är svårare att acceptera än andra

Nelson Mandela sa en gång något i stilen med “ Det kan inte finnas ett starkare avslöjande av samhällets själ än hur det behandlar dess barn”. Så sant. Precis detta har vi blivit starkt påminda om det senaste. Lite väl starkt, och tyvärr inte av de mest positiva slagen. Jo, vi ser och hör en hel del jobbiga levnadsöden, men vissa är svårare att acceptera än andra. De släpper liksom inte taget.

Utan att nämna detaljer, så händer det att människor är så rädda för sina arbetsgivare att de inte vågar fråga om ledigt för att ta sina akut sjuka barn till doktorn. Bor de sedan med sina små i de allra sämsta av sammanhang och detta på arbetsgivarens mark, ropar Mandelas ord högt.  Ingen bryr sig. Ingen ser hur livet ter sig i de nedslitna rucklen. Är barnen ensamma där under dagarna? Har de tillräckligt med mat? Får de den medicin de så väl behöver? Blir barnen stimulerade över huvudtaget? Kan de hålla sig varma? Varför väljer föräldrarna att stanna kvar, vad är drivkraften? Rädsla?  Är det arbetsgivarens medvetna val eller har de förblindats? Har empatin dött? Att sedan barnen får lida, får mig att koka. Blir de ansällda av med jobbet finns inget kvar. Inget husrum, ingen mat, inga pengar alls. Då är det svårt att överleva för en förälder som älskar sina barn högt, men inte kan ge dem det nödvändigaste.

Hur är det med samhällets själ? Många mår dåligt, riktigt dåligt och har inte längre kvar förmågan att känna för andra. Det som inte bör hända händer. Personer med ett sjukt inre agerar destruktivt. Personer med ett friskt inre agerar sunt. Tänk om vi bara kunde inse att Gud skapade oss till att se varandra, lyssna, hjälpa, guida, uppmuntra och göra gott för varandra. Skulle detta ske kommer hoppet tändas och nödvändiga förändringar tillslut ske. Levnadsglädjen återfinns och samhällets själ pekar åt ett helt annat håll.