Hur var det egentligen?

Att blogga med ett krånglande internet är inte helt enkelt. Även om huvudet är fullt av ideer, funkar det inte så bra. Inläggen blir få då det bara blinkar till på måfå. Kanske några minuter åt gången om man har tur. Hur var det egentligen för ett antal år sedan sedan, då internet inte var var mans ägedom? Var vi mindre irriterade då? För inte hade vi den frustrationen, eller var den bara riktad mot något annat? Utveckling är ju bra, men det medför ju inte bara roligheter.

Tänker tillbaka lite och saknar de där handskrivna vykorten och breven som ibland damp ner i postlådan. Skrivna med mig i tankarna. Tid och ansträngning som lagts ner. Ett frimärke och riktig postgång. Nog är det smidigt med ett whatsup-meddelande, helt gratis, snabbt och med respons direkt. Eller varför inte följa vänner och bekantas göranden via facebook, instagram och bloggar. Roligt, men det känns nästan som jag får lite väl mycket insyn ibland. Lite tröttsamt så där, när inget längre är dolt och hemligt. Fast å andra sidan är det ju upp till mig vad jag ser, läser och tar åt mig. Kalla mig gammaldags, men nog tycker jag att något förlorats på vägen. Det enkla, det speciella. Nyheter, flera dagar gamla, skrivna med penna på brevpapper ihopvikt i ett kuvert. Det var lycka det!