Vissa åsikter borde inte sägas högt

Något jag slåss och stretar med i tankarna om och om igen, är hur trångsynta och nonchalanta vi människor många gånger är. Hur enkelt det är att tala om det vi knappt vet något om. Jag är medveten om hur många diskussioner går i Sverige och hur de är här. Vissa ämnen är mer känsliga än andra.  Vi är tillåtna att ha åsikter, men vissa borde inte sägas högt.

Jag är medlem av en facebook-sida, vars medlemmar lever och verkar i samma område. Är det något som gör mig upprörd, så är det när ämnet gatubarn kommer upp på agendan. Vilka hårda ord som används, vilka uttryck. Ja, det kan kännas hotfullt att få ett ansikte upptryckt mot bilrutan med en önskan om pengar och jag vet att pojkarna i området inte är de mest artiga. Får du alltid höra att du är en dålig människa, så är det det du kommer visa hela världen. Jag är dålig och det kommer jag bli riktigt bra på. Enkel psykologi. MEN det många av oss glömmer är att det vi diskuterar högt och lågt är människor. Bakom de ord vi använder, de stämplar vi så lätt ger andra, är det personer. Sådana som dig och mig. 

Kommer du minnas något från detta inlägg, så hoppas jag att det är följande. Tänk på de vi kallar flyktingbarn, vilket lika gärna skulle kunna vara tiggare, gatubarn, invandrare, barnhemsbarn, hiv-positiva, förståndshandikappade eller andra utsatta grupper vi så gärna har åsiskter om. Ser ni, redan då vi tar ordet flyktingbarn (eller något av de andra) i vår mun ser vi en rad bilder framför oss. Vi hindras direkt att se att vad det egentligen handlar om är ett BARN som är på flykt, en pojke eller flicka som kommer från en ohållbar situation. De är barn med samma behov som alla andra. De behöver en familj, de behöver skratta och gråta, de behöver kärlek, bli sedda, hörda och ledda. De behöver vänner, utbildning, och tid för lek. De behöver få möjligheten att få växa upp till hela människor, utan att andras ogenomtänkta ord ska behöva hämma dem.  Skillnaden är att de har erfarenheter, känslor och tankar de flesta av oss aldrig upplevt.  

Jag hoppas att vi alla redan för länge sedan har insett att ingen av oss är den andra lik. Att vi är olika, unika och att vi måste samsas om samma värld. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut, men det minsta vi kan visa är respekt.