Den romantiska bilden finns inte

Vilken förmån att få vara med då en liten tjej från centret flyttar hem till sin alldeles nya familj! Jag kör fram på grusvägen och sneglar då och då i backspegeln. Flickan i tidiga skolåldern har somnat och vaknar inte till förrän vi kör in på gräsmattan till hemmet som nu är hennes. Där väntar en mängd barn. Det är nya kusiner, sysslingar och grannbarn. Alla ropar de hennes namn. En glad tjej lyfter upp henne på höften och rusar snabbt in till huset. De andra grabbar tag i de tre fyllda väskorna och nallen, som är allt flickan äger efter år på centret. Hon har varit där alldeles för länge på grund av rader av komplikationer.  Jag samtalar med mamman och flickan i vardagsrummet. Det är en förälder som känner att cirkeln har slutits och en tjej som är glad, men samtidigt aningens ledsen. Hon har längtat, längtat att få flytta dit för gott, men har ändå tankarna hos kompisarna och barnskötarna hon mer eller mindre vuxit upp med.  

Ju längre jag jobbar med barn som henne och familjer som med öppna armar välkomnar dem som ingen annan ville eller kunde ta hand om, så stärks min övertygelse om att inga barn ska behöva spendera sin barndom på barnhemsliknande institutioner. Den romantiska bilden om barnhem i fjärran länder är inte sann!!! Hur bra centret än är, så saknas det väsentliga. En familjetillhörighet!