... men, på riktigt!

“Big dreams becoming real tonight. So look at me and this opportunity. You’re witnessing my moment, you see. I wont waist it ... I guarantee”. Stora ord, en fantastisk sång, som lever kvar länge hos mig. Jag sitter där, nära till tårarna och undrar om det är någon annan i biosalongen som inser hur sorgligt detta är. Att en nio-åring, som Annie i den nya varianten av musikalen, ska behöva känna så. Hon vet att hon nu äntligen har fått tillhörighet i en familj, som hon så länge längtat efter. Jag kommer inte strula till det ... jag lovar. Det naturliga att ha en vuxen som i alla lägen stöttar, vad som än händer, är inte alltid självklart. Vet de andra i bänkraderna omkring hur många Annies det finns där ute, som väntar, väntar  på att få se sin allra största dröm uppfyllas. Som blir svikna, igen och igen, av alla de som borde finnas till för dem. 

Kanske var filmen bara en banal saga för många, som snabbt glömdes bort. Och kanske  är jag känslig, men sitter man med en liten kille bredvid och en lite äldre snett bakom, som båda en gång var lämnade, men som nu har funnit stabilitet i nya familjer som älskar dem, blir allt ganska så verkligt. Likadana upplevelser som huvudpersonens, men på riktigt! 

Bild från google.