Blir man avtrubbad?

Någon undrade om jag fortfarande tar illa vid mig av alla dessa hemskheter barnen jag på något sätt kommer i kontakt med har varit med om? Jag som ändå varit med ett tag. Denna någon hade upptäckt verkligheten och kämpade med att hantera den. Blir man avtrubbad? 

En lärare under socionomutbildingen menade att om man inte kan lämna jobbet på jobbet när det är dags att gå hem, så är man inte professionell. Jag skulle gärna vilja prata med honom idag och fråga hur det fungerar på riktigt? Är det verkligen möjligt hela tiden? Hur kan man helt plötsligt glömma historien om bebisen som hittades övergiven och levande med likmaskar krälandes över kroppen? Hur kan man glömma den unga kvinnan som hela livet varit oälskad och blivit utnyttjad av män, då resten av familjen bara tittat på. Hur kan jag glömma den gråtande lillkillen som anländer ensam tillsammans med socialsekreteraren och de två poliserna, bara för att arbetsdagen kommit till en ända? Kan jag glömma tjejerna vars kroppar var fulla med ärr och cigarettmärken? Blir man avtrubbad? Förmodligen en del, som ett skydd. Jag gråter inte kvällarna i ända, jag är inte deprimerad. Jag har ett framtidshopp och har behållt min tro på Gud. En del saker är svåra att greppa, omöjliga att förstå.  Visst kan jag ligga vaken på nätterna ibland upptagen med funderingar, men jag får inte låta allt det jobbiga, det hemska vinna över mig. Vi är ju ändå här för att ge hopp!