I jakten på minnen

Varenda gång jag besökte mormor som barn brukade jag ta en titt i hennes smyckesskrin. Där låg det röda plasthalsbandet, det av bärnsten och glasbroschen. Alltid speciellt, kanske eftersom mamma inte ens hade ett sådant skrin utan förvarade sina smycken i en vanlig byrålåda. Det är inte något jag tänker på så ofta numera, men det finns kvar och kommer fram ibland som ett fint minne från förr. 

Jag funderar på det där ibland. Vilka minnen kommer B ha kvar som vuxen? Vilka minnen kommer barnen från centret ha då de vuxit upp? De som bott alldeles för länge på en institution. Jag hoppas och tror att de också kommer  ha saker de kommer ihåg med glädje. Sådant de kan berätta och skratta åt senare i livet. Att hjälpa till i jakten på minnen är inte svårt alls. Småprata med den lille utåtriktade killen en liten stund. Leka favoritringleken med de som vill några minuter innan morgonandakten. Skämta med stortjejerna då vi tillsammans är på väg nerför trappen.  Om de verkligen kommer minnas det senare är ju frågan, men inte skadar det inte.  Jag ser det lite som min (och din) skyldighet att vara närvarande och se dem som behöver det mest.