Kämparanda

I helgen har det varit fotbollsturnering på hög nivå. Barfotaspelare som sparkat så det stod härliga till. Klass 1 – 3 i många av områdets skolor har tävlat mot varandra. Spelarna hade kämparanda, publiken var stödjande och vädret kanon.

Självklart ville jag vara där och heja på B, som den stolta låtsasmoster jag är. Han var ju utvald till A-laget! Men på samma gång kan jag inte låta bli att tycka synd om de ungar som aldrig blir utvalda till varken A eller B-lagen. Vissa, som kanske inte är så hemskt sportiga av sig är förmodligen bara glada, men de andra som gärna vill, men inte klarar det ... Hur går det med självkänslan där?

Barnen på Bs skola variera mellan sporter, men inte alls till den grad som jag var van vid då för länge sedan. Tänket är helt annorlunda här. Killarna i de lägre klaserna spelar fotboll en termin, cricket en termin, landhockey en och simmar en. Kankske måste jag påminna om att skolåret är indelat i fyra terminer. Iallafall, tjejerna  simmar, sen är det mestadels landhockey som gäller och lite fotboll. Varför det inte är samma är min ständiga fråga? En dag ska jag minsann ta och fråga när rätt person korsar min väg. 

Varje termin är det sedan en turnering i sporten som utövats, antingen mellan eleverna på den egna skolan eller mellan rivalerna från de andra skolorna. Ja, det är bara att anpassa sig, antar jag. 

Planer med fin utsikt

 Alla på bollen!

Varför inte sticka mellan de viktigaste matcherna?