Normalt?

Där står jag med huvudet upp och ner med hårfönen i högsta hugg. Sjunger en 80-talslåt högt och tydligt för att överrösta oljudet. Snart kommer hushållets 8-åring in i mitt rum. Han med gitarren, spelandes och sjungandes att jag borde sluta för att hans mamma faktiskt håller på att natta honom. Där och då är det svårt att hålla skrattet inne. Det första som far genom hjärnan är “hur normalt var det här nu? Undrar om det finns fler där ute som tidvis också lever i en musikal?”

Att var normal, genomsnittlig, typisk, ordinär. Som svenskfödd kommer ju det där med modersmjölken. Jantelagen, den som mer eller mindre tvingar oss att vara som alla andra, så att vi inte stöter oss med någon, verkar vara medfödd. Ni som varit utomlands en del, en kortare eller längre tid, har förmodligen upplevt hur det där med att vara normal inte riktigt går hem lika mycket. Vår normalitetstrygghet dras plötsligt ifrån oss.  Komplimangerna  gör oss blyga. Att själv lyfta fram det vi är bra på, känns som att skryta. Säga vad vi tycker utan att gå som katten kring het gröt, känns alldeles för personligt. Det som är normalt för dem i det nya landet, är kulturkrockar för oss. 

När Gud skapade oss gjorde han oss unika, alldeles speciella. Så vilka är vi att följa en påhittad lag, som hämmar oss att vara dem vi borde vara? Och, visst är det mycket roligare att våga, att kanske sticka ut lite på något sätt utan att tänka på vad omgivningen tycker? Det finns ju ända bara en som jag.