Hur kunde det bli så?

Just i det ögonblicket kändes inget annat längre viktigt...  Jag hade hamnat i samtalet med socionomen som anlände med de nya barnen, eftersom min kollega inte jobbade för dagen. Historien som nådde mina öron lät så otrolig, så overklig. Den var så hemsk att det var svårt att få ihop det. Vi försökte tillsammans räta ut de många frågetecken som anlände med de små. Hur kommer det sig att omgivningen inte agerat tidigare? Visste de? Hur kunde dessa små skatter överlevt? Hur kunde den väldigt unga mamman hamnat i denna destruktiva röra? Har hon inga som helst ansvarskänslor? Hur kunde det ha blivit så?  Tankar som snurrade, inga säkra svar, men många spekulationer. Jag tror inte att någon av oss kände att vi räckte till. Allra mest tänkte jag på att jag inte har någon rätt alls att klaga. Aldrig någonsin, för jag kommer troligtvis aldrig vara med om något liknade. Inte ens nära. Jag kände även en sådan stark empati för socionomen, min kollega från det andra kontoret. Hon som fått rycka in och rädda barnen från en säker död. Hon som sedan var med dem på sjukhuset hela natten. En traumatisk upplevelse även för henne. Jag mådde dåligt av att bara höra, hur kände hon sig mitt uppe i allt? Får hon samma stöd och tillfälle till bearbetelse som jag så självklart har tillgång till på min arbetsplats? Förmodligen inte.   

Jag har överlämnat min rapport och allt annat pappersarbete till min kollega. Hon är tillbaka och har tagit över. Tillsammans med det andra kontorets socialarbetare ber vi att de snabbt ska hitta den allra bästa lösningen åt syskonen. Tidigare idag hälsade jag på dem och de andra ungarna på avdelningen lite kort. Jag ser dem leka, le och springa omkring. Barn är fantastiska. De reser sig upp igen och fortsätter leva.  Med hjälp på vägen kommer det gå bra för dem.