Upplysning

Ett sätt att försöka hitta potentiella fosterfamiljer är genom att ha små upplysningsmöten med människor som kan tänkas vara intresserade.  För bara några dagar sedan besökte jag och min närmsta kollega en kvinnogrupp från en kyrka i en av byarna vi ofta arbetar i. Inte bara vädret var varmt, utan även välkomnandet. Vi satt kring väggarna i värdens vardagsrum precis som alla andra, lyssnade till kvinnornas spontana vittnesbörd om vad Gud gjort för dem och deltog i sångerna och bönerna tills det var vår tur.

Vi är noggranna med att inte leka med människors känslor, för att vara fosterföräldrar är inget att ta lätt på. Det är inte direkt en dans på rosor och inget man ska göra bara för att man tycker synd om utsatta små.  Man behöver ha vad som krävs. Men, vi måste ändå poängtera hur otrygg och ibland fruktansvärd situationen för barn i närområdet faktiskt är. Vi talar om hur en del av dessa utsatta barn kommer till centret och hur det sedan kämpas med att få dem tillbaka ut i samhället.  Hur många kan flytta vidare till släktingar, men att det inte är alla förunnat. Hur vi söker efter passande familjer, men också hur alla andra som inte har ett speciellt, brinnande hjärta för dessa de yngsta, ändå kan hjälpa på andra sätt genom att bry sig där de bor och verkar. Rappportera sådant som verkar fel, ifrågasätta och lägga sig i då det gäller barns säkerhet. 

Efteråt kom människor fram för att prata och nu har vi fått en förfrågan om att komma tillbaka igen, då ett antal kvinnor inte vara närvarande. Det gör vi gärna. Ju fler vi kan dela vårt budskap med, desto bättre.