Hittad övergiven

Ett-åringen satt tungt i mitt knä under morgonandakten på jobbet. Smålog när jag kittlade honom under foten. Log när jag viskade något i hans öra. Äntligen börjar pojken reagera lite grand efter att ha varit mer eller mindre apatisk sedan han kom. Tyst, tillbakadragen, utan någon nämnbar vilja att kommunicera med omvärlden som små barn vanligtvis gör. Han är ett exempel på hur ett barn som blivit utsatt för trauman kan vara.

Den lille hittades övergiven i en skogsdunge. Han hade spenderat timmar i mörkret, helt ensam. Det går inte ens att föreställa sig hur han måste ha känt sig. Det är ett under att någon gick förbi och observerade att något inte stod rätt till. Det är ett under att vilda djur höll sig borta och att killen inte förirrat sig till bäcken som låg precis bredvid. Och nu ler han! Inte så långt efteråt. En början till ett tillfrisknande, till att känna trygghet och att inse att världen kanske inte bara är en skrämmand plats trots allt. Lilla killen, jag ber att du ska få växa upp utan men av det du redan varit med om. Att du ska få den bästa av barndomar!