Närbilder

Stora bruna ögon, ansikten som får en att smälta. Ibland går det läsa deras uttryck av oro, ensamhet  och smärta, men även glädje och framtidstro kan lysa igenom. Ansikten berättar så mycket mer än bara ord.  Livet skiner igenom på något sätt. Barnen på centret och egentligen överallt där jag befinner mig, älskar att bli fotograferade och att få titta på bilderna på sig själva efteråt.

Så, varför visar då inte jag helbild med ansikte och allt i min blogg? Vi ser det ju överallt. I annonser, filmsnuttar på TV, websidor, facebook, andras bloggar och en hel del andra medier.  Livs levande ansikten säljer, helst närbilder, för det är vad världen vill se. De får oss att känna efter och om det handlar om mindre förunnade barn kanske det får oss att vilja skänka en slant.  För mig är svaret enkelt. Dessa fantastiska ungar behöver skyddas. De är inte djur i bur, som vi kan titta på bara för att vi är nyfikna och kanske känner medlidande. Precis som du och jag, så har de också rätt till att bli respekterade och till att ha ett privatliv.  De har varit med om mycket som många av oss aldrig någonsin kommer vara med om. Internet är på så sätt farligt. Nästan alla har tillgång till det och kanske någon där ute råkar få se mitt eller ditt foto och faktiskt känner någon av dessa vackra “ansikten”. Följderna kan bli tråkiga, då barnen på ställen som vårt är under utredningar och inte helt ovanligt väntar på domstolsförhör och liknande. Hela processen kan förstöras. Det är mycket att tänka på när det gäller sekretess, tystnadsplikt och sådant. Även här finns det lagstiftningar att följa. I Sydafrikas barnalag står det klart och tydligt att den enda som kan godkänna publicitet vad det gäller barn som blivit omhändertagna, som är placerade på center eller i familjehem, är en domare i domstolen. Inte en representant från ett center, inte en socialsekreterare, inte en fosterförälder, jag eller du. Inte ens de biologiska föräldrarna eller barnen själva. Inga av dessa livs, levande personligheter ska kunna identifieras av andra. Och ja, det gäller även en liten blogg som min. Fundera lite på varför vi egentligen tycker att det är accepterat att publicera bilder på utsatta barn högt och lågt från länder långt borta, och inte omhändertagna barn från Sverige (och de andra länder ni läsare kommer ifrån)? 

Nu när jag går omkring med denna kunskap har jag blivit väldigt noggrann med vad jag “gillar” på både fb och Instagram. Hur vacker och fantastisk bilden än är på ett okänt barn, även om den är tagen av en trovärdig organisation som gör mycket gott för lidanden över jorden, så trycker jag helt enkelt inte på gilla-knappen, för jag vet att det sprider sig som en löpeld. Fler och fler får tillgång. Vem som helst kan använda fotot till precis vad de vill. Och, kanske även detta barn behöver extra skydd, som jag nu hjälper till att förstöra.