Inte alls på måfå

Vi  träffade alldeles nyligen en liten knatte på ett annat center beläget mitt bland sockerrörsfälten omkring en timmas resväg från oss. Omgivningen var naturskön och påtagligt fridfull. De satt och väntade på oss ute på gräsmattan redan då vi körde in på gården.  Pojken vi besökte har levt hela livet där tillsammans med andra barn och barnskötare. Flera år nu. Han är yngst i sitt hus och verkar vara allas, gulliga och sociala lillebror. Som så många andra övergavs han av sin mamma på sjukhuset strax efter födseln. Hon försvann och där slutar alla ledtrådar.

Socialsekreteraren har kommit fram till att lillkillen behöver en alldeles egen familj och då kommer vi in i bilden. För inte vill vi behålla vår database med godkända blivande fosterfamiljer för oss själva. Vi delar gärna med oss till barn från andra ställen. Själva processen kan verka något långdragen, men nödvändig. När barnen kommer från andra ställen än vårt center hälsar vi på för att samtala med barnskötare och ibland andra personer kring de små. De är ju experterna, det är ju de som vet precis all om barnet. Hur deras rutiner ser ut, hur de sover på natten, favoritleksaken och hur deras temperament och personlighet är. De hjälper oss att “lära känna” godingarna och vi kan lättare veta vilken av familjerna de troligtvis kommer passa allra bäst in i. Vi vill inte alls att matchningen mellan barn och familj ska ske på måfå, utan med tanken att de ska kunna växa upp där eller leva med dem tills de kan återvända hem. Att de får känna sig trygga, sedda och inte minst älskade. Precis som de unga vi har runt omkring oss där hemma. Socialsekreteraren har sista ordet, men de litar på oss och godkänner de utvalda familjerna. Det är sedan deras arbete att se till att allt förbereds för domstolen där fosterhemsplaceringen ska godkännas, medan vi låter barn och familjer sakta, men säkert lära känna varandra.    

Denna delen av mitt jobb ligger mig varmt om hjärtat. Det är spännande, inte helt lätt och kan vara frustrerande då det drar ut på tiden på grund av administrativa hinder. Men, slutresultatet är alltid viktigast. Uppväxten i en familj!