Så, vad är skillnaden?

Efter att ha gjort lite av varje på morgonen, drog jag nu med mig några stolar ut för att kunna skriva lite, där det är helt lagom varmt en fin vinterdag som denna. Solen skiner, någon i kvarteret grillar, fåglarna kvittrar, hushållets kanin skuttar nyfiket omkring och det hela känns helt enkelt väldigt fridfullt och tryggt. Känslor av tacksamhet och glädje kommer över mig. Det är ju egentligen ganska så fantastiskt att det fortfarande går att känna så här. Omvärlden utmålas ju som något väldigt tragiskt, farligt och osäkert om man ska tro nyhetsflödet och alla de debatter och kommentarer som följer tätt inpå.

Här är det lokala val om några månader och i dess kölvatten har det gått våldsamt till i vissa områden när personer på vallistorna inte är passande enligt en del. Det strejkas och bränns däck och bilar, då missnöjet är stort inom otaliga områden. Annars är det det gamla vanliga det snackas om, dvs mer politik och våld, mord, trafik och i stort sett allt det går att klaga på. I Europa verkar det inte bättre, eller i USA och resterande världen. Brexit, presidentval , massmord, asyllagar som ändras, krig, fattigdom och andra kriser.

Allt det nämnt ovan diskuteras vilt i social media, men vad jag jag ofta saknar i kommentarerna är kunskap. Vi  tenderar att häva ur oss saker vi ofta inte är tillräckligt insatta i för att kunna yttra oss på ett rättvist eller ens relevant sätt. Den senaste veckan har vi kunnat ta del av mycket kring beslutet som gjort att det blir betydligt svårare att bli välkomnad till Sverige om du skulle vara på flykt. Kommentarerna har varit för och emot. Redan från början när jag först hörde om situationen var det något jag regarde på. Ingen sa något alls om vad som kan hända om de unga som anländer ensamma inte får bli förenade med den närmsta familjen igen så snart som möjligt. Själva personen, alltså. Jag är definitivt arbetsskadad, jag vet. Men det är likadant överallt. Alla barn, små som stora, mår allra bäst och har de bästa förutsättningarna om de är tillsammans med sina familjer (med vissa våldsamma undantag). 

Så, vad är skillnaden mellan ett ensamkommande flyktingbarn och våra egna barn i samma ålder? Det finns många likheter. De alla jagar efter en egen identitet. De är lättledda på gott och ont. De försöker hitta rätt, behöver bli uppmärksammade och vill tillhöra ett sammanhang där de känner sig hemma . Barn ser världen i svart och vitt, utan grå zoner. Utan föräldrar eller andra bestående nära som är där för dem i vått och torrt, vem ska leda dem vidare i livet?  En person som kommer till ett nytt land möts av nya sociala koder, konstiga attityder och synsätt på sådant vi tidigare tagit för givet, ett eller fler obegripliga språk, husen, skolsystmet och så mycket mer är annorlunda. Det skapar lätt kaos i det inre. Tänk en ung människa som nu måste växa upp över en natt. I det okända. Hur hade mitt egna barn klarat det? Jag hoppas och ber att när ändå lagen ändrats, om än för några år till att börja med, att det finns tankar kring detta. Splittrade familjer ger långsiktiga ärr.

Som de världsmedborgare vi ändå är, snälla hjälp till att skapa en bättre värld, där mitt ego inte är i fokus hela tiden. Tänk på andra, personerna det gäller. Var ljus, inte mörker. Låt andra få känna tacksamhet och glädje. Det finns absolut godhet, skönhet, framförsikt och hopp där ute.