Filmtankar

Det är mer än en gång jag träffat människor jag efteråt tänker att det lätt skulle kunna spelas in en film om. Intressanta livsöden som skulle kunna delas med andra på vita duken. Ibland så otroliga berättelser att nog några skulle tro att mycket måste ha hittats på. Kanske min bakgrund, så olik människors här, gör att mina filmtankar tar fart.

Just nu utreder jag lämpligheten hos en kvinna som anmält sitt intresse att bli fosterförälder. Mina intryck är positiva och hon har god potential. Hon bor i ett område på landet, där husen ligger relativt tätt. På hennes mark ligger flera byggnader, där flera generationer samsas, som hos så många andra. Det är inte henne jag tänker mest på, utan hennes åldrande pappa. Jag väver ihop kvinnans berättelser från sin barndom med det han talade om då jag hade förmånen att träffa honom under förmiddagen. Tänk så mycket han varit med om under årens lopp i ett land som ändrats och utvecklats radikalt under hans långa liv. I hans slitna identitetsbok kan man läsa att han är närmare 100 år, inte alls 80 som i verkligheten. Det var så de gjorde förr, då inga riktiga kontroller gjordes när identitetshandlingar tillverkades. Han hade ansökt om ett jobb och behövde ha uppnått en speciell ålder för att bli anställd. Mannen gifte sig med kvinnan som kom att bli hans barns mamma. Tillsammans fick de ett tiotal barn, men bara fyra fick uppleva vuxen ålder. Kunskapen ute på landet var inte stor vad det gäller hälsa och paret tog sig aldrig någonsin till en doktor då hälsan sviktade hos någon av familjemedlemmarna. Närmsta klinik fanns långt borta och mediciner var något okänt för dem. Mannen var med om en olycka och fick inte arbeta kvar på fabriken där han var anställd. Istället börjar han så småningom resa runt som evangelist för att sprida det goda budskapet om Gud. Han strålar då han berättar hur många glada minnen han har från den tiden. Han var till skillnad från många andra män en aktiv pappa i sina barns uppväxt och tog alltid med sig hela familjen på sina resor. Han har fortsatt vara närvarande i sina barnbarn och numera barnbarnsbarns uppväxt. 

Idag håller mannen sig ung genom att arbeta många timmar i det stora, välvårdade grönsakslandet och genom att ta regelbundna promenader genom byn, där han gärna talar med alla han träffar. Och så, ansluter han tillsammans med andra till kyrkans olika samlingar under veckan. Hos mannen finns ingen bitterhet. Den inneboende livsglädjen är markant och den smittar lätt av sig. Han berättar hur han förlitar sig på Gud i allt och hur familjmedlemmar kommer till honom för att få råd när det behövs. Han ser fram emot blivande fosterbarns anländande och vill finnas till för dessa barn som den morfar han redan är. Hans ögon spelar i det rynkiga, leende ansiktet då vi samtalar genom min kollegas översättande. Han har en historia att berätta, men det är glädjen hos mannen som sätter spår hos mig allra mest.