Sanningar

Vi tar emot socionomstudenter och socialarbetarassistentstudenter på jobbet. De kommer vanligtvis från olika universitet och college i landet, men det händer även att någon äventyrslysten svensk dyker upp. Utbildningarna skiljer sig lite mellan skolorna, men allra mest mellan dessa två länder. Studenterna följer mig och kollegorna för att lära sig så mycket det går under sin praktikperiod  och för att se hur den inlärda teorin tar sig ut i verkligheten.  För det mesta funkar det bra och de är nöjda med tiden hos oss och vi är glada att få ha varit en del i deras lärande. Men, det händer allt att vi lär oss ett och annat av dem också. De blivande socialarbetarna kommer, som vi säger här, med nya ögon och nyfikna frågor. Sanningen om mig och mina närmaste kollegor blir då ibland lite väl tydlig. Vi får ta reda på det vi inte vet, vända och vrida på invanda sätt och tankar. Vi har fått höra en hel del. Hur vi kanske har använt oss av lite för många ledande frågor i intervjun. Så sant, något att tänka mer på. Och, att vi är som robotar, som varken äter eller tar rast. Hälsosamt? Nej, men vi erkänner att vi är dåliga förebilder, som försöker bättra oss på detta plan. Ärlighet varar längst och det är bra att de törs peka ut vad vi inte längre tänker på. Men, nog känns det bättre när vi fått berättat för oss hur de ser hur obervanta vi är, hur vi ser undangömda ölflaskor under matbordet de inte alls upptäckt, hur vi ser nyinköpta köksskåp vid besök i någons hem, hur vi bemöter personer med positiv attityd i en jobbig situation eller att vi inte ser stressade ut då vi vet att tiden rinner ut, men personen i fråga har behov att tala mer. 

Är det inte lite så, att vi behöver ha personer runt omkring oss för att vi ska kunna fortsätta utvecklas. Att  få saker och ting utpekat och bekräftat. För mig sker det delvis bland studenterna. De har förmodligen ingen aning om det, men de ger mig inte många chanser att ta saker för givet. Jag får inte bara förklara hur lagar och förordnignar fungerar, hur social arbete utförs hos oss och andra, men jag får också stå till svars för det jag just gjort eller sagt. Nästan lite skrämmande om jag tänker på det, men bra.