Var det så?

Han var bara barnet när hans syskonbarn var omhändertagna. De kom till ett av centren i området och fick så småningon flytta till en av våra fosterfamiljer. Åren gick. Barnens mamma dog, så gjorde även mormodern. Resten av släktingarna visste inte längre var barnen var. Han växte upp och frågan om vad som egenltigen hänt med dem gnagde hos honom.

Nu satt han i vårt kontor, efter att likvärdigt socialtjänsten lett hans steg till oss. Han hade svårt att greppa den information som gavs. Det vi kunde läsa i de gamla anteckningar som fanns att hitta i fostermammans pärm, där även en rapport om barnen fanns. Deras mamma hade berättat för socialarbetaren att hon inte längre var välkommen att stanna kvar i sin egna familj. Att hon inte hade något som helst stöd och att hon inte längre klarade av att ta hand om sina barn. Den i dag vuxne mannen försökte vända och vrida på informationen. Hans familj? Var det så det var eller hade hon ljugit? De är ju en stor, stabil familj. Nog skulle det funnits någon som skulle ha kunna ta över ansvaret för syskonbarnen, eller? Han ringde en släkting, som enligt mina öron, verkade intresserad av att ta del av vad han just fått reda på. Innan han gick tackade mannen varmt för att barnen, som inte längre är så små, fått växa upp i en familj. Att de har haft det bra. 

Om ett tag ska vi kontakta honom igen och även se hur ungdomarna ställer sig till att träffa morbrodern och kanske även andra släktingar. Förhoppningsvis kan fler pusselbitar falla på plats och de kan fortsätta gå genom livet som helare människor.