Rimligheter

Vissa saker är svåra att formulera. Det finns tankar och känslor så det räcker och blir över, men att förmedla det så att andra förstår och tar åt sig är inte alltid det lättaste. Jag inser att alla inte har samma starka vilja att se förändring, att engagera sig eller kanske inte inte ens har energi att bry sig. Visst har vi olika intressen, varierande insikter och erfarenheter som lett oss till det vi brinner för, och därför kan prata om hur länge som helst. Men, somliga saker borde enligt mig vara rimligt att alla iallafall har ett uns intresse av.  Ni känner nog mig vid det här laget och förstår då att det jag tänker på mycket riktigt handlar om barn. Jag som inte ens har egna. Men, jag har varit ett barn. Jag delar boende med ett barn (och hans mamma). Jag har grannar som är barn. Jag kommer i kontakt med barn via jobbet, i kyrkan, och via andra jag känner. Jag ser barn i affären, genom bilrutan och på tv. Det går helt enkelt inte komma ifrån att vi alla på ett eller annat sätt har just BARN omkring oss.

Under två dagar den här veckan har vi varit en grupp på omkring 20 personer som lärt sig mer om Sydafrikas barnalag, som tro det eller ej har många likheter med vad lagen säger om barn i hemlandet. Jag var redan innan relativt insatt, men har blivit uppdaterad och påmind. Barnens bästa är den röda tråden som slingrar sig igenom alla paragrafer och förklaringar, vilket ju kan vara aningens komplicerat att tydliggöra med några få ord. Principen bygger iallafall på olika artiklar i FNs Konventionen om Barns Rättigheter, som handlar om just detta.

Nu går jag tillbaka till inledningen av detta inlägg. Det om att en del saker är svårt att få andra att inse vikten av. Över hela världen är det otroligt vanligt att barn tar skada på olika sätt. Nästan alltid på grund av oss vuxna. Misshandel (fysiskt och verbalt), sexuellt utnyttjande, försummelse, exploatering, och så mycket mer. Det händer över allt, i alla samhällsklasser och sammanhang. Visst tycker vi att det är hemskt, men förstår vi verkligen vad som händer med barnet som är utsatt? Alltså, mer än hemskheterna. Listan kan bli lång, men följande är några så kallade biverkningar. Osäkerhet, skev självbild, identitetskris, utåtagerande, självskadebeteende, ständig stress, emotionella svårigheter med mera. Något som kan följa de drabbade livet ut.

Snälla, tänk på vad som är bäst för barnen. Låt dem få vara barn. Låt barn bli hörda. Låt barn få vara skyddade. Låt trasiga barn bli hela. Stanna upp, lyssna, gör något! För allt i världen, vänd inte bort blicken och låtsas som inget hänt. Du är då en medbrottsling, som bevisar för barnet att vuxna är opålitliga. Vill vi ha en bättre värld, måste vi alla ta ansvar. Och, det måste börja med mig.