Andras livsresor

Kollegan assisterade de blivande fosterföräldrarna i ett ärende för någon dag sedan och träffade då även en av centrets barn, som åter igen spenderar skollovet hos dem. Han som var så nervös och rädd första lovet när jag skjutsade honom, men som snart blev en naturlig del av dem. Han som härom veckan satte sig bredvid mig på morgonandakten, tog min hand och log brett mot mig. Jag visste precis vad pojken menade. Ord är ofta bara överflödiga. Han ville hem. Till dem han nu ser som sina egna. Visst ska han flytta till dem för gott, men tyvärr har myndigheters involverande komplicerat det hela och allt går betydligt långsammare än vad vi alla hoppats på. Och, nu kom kollegan och berättade att den tandlösa killen fått sin alldeles egna killing. Vad glad jag blev. Han får äntligen vara precis som en vanlig unge i en by på landet. Får ta del av det vardagliga. Lära sig om livet utanför centrets murar och bara få vara som alla andra. Jag kan riktigt se honom skutta omkring efter geten i den stora trädgården.

Människors livsberättelser fascinerar mig. Och det är sen länge, långt innan jag kunde använda min medfödda nyfikenhet som en tillgång i jobbet. Jag menar inte smaskigt skvaller, utan att få ta del av någons riktiga historier.  Nära eller på håll. I med och motgångar.  Det behöver inte alls vara dramatiskt, utan vanligt vardagligt. Andras liv är värda att uppmärksammas. Där har ni svaret på varför jag med jämna mellanrum låter er följa med på andras livsresor, för kanske intresserar det dig också.