Konstiga upplevelser

Mitt allra första minne av att det tittades snett på oss var då jag och några av de andra internationella volontärerna tog med oss de då tonåriga tjejerna från centret till ett glasscafe i centrum. Kanske var vi högljudda, eller var det för att vi var vita och de unga hade en mörkare hudfärg? Jag kommer ihåg det blonda paret och de hårda blickarna. Nog var det våra olikheter de ogillade. Jag kommer också ihåg då vi i mitt hushåll var med några av de små från centret på ett affärscentrum. En kvinna kommer fram till oss med stora muffins, en till varje barn. Hon tackar oss och berättar att hon är från en annan del av landet. Kvinnan säger att “detta ser vi aldrig där jag bor.” Hon hänvisar till våra ytliga skillnader som något bra, något positivt.

Ibland förefaller sådana här upplevelser bara konstiga. Hur de än yttrar sig. Det känns på något sätt som jag tittar på utifrån och inte orkar greppa denna fokusering på människors olikheter, när vi i alla i grund och botten är så lika. Jag vet att det okända gör oss osäkra. Sådant vi inte är så familjära vid skrämmer, eller kanske attraherar. 

Apartheid avskaffades för över 20 år sedan nu, men visst finns det vissa åsikter bubblandes under ytan, som då och då kommer upp. Inte minst i sociala medier. Det vi fått med oss från barndomen, vad vi erfarit eller hört, tar tid att tvätta bort. Synpunkterna kan komma ifrån vem som helst, oberoende på bakgrund. Här på den tidvis turistiga orten, tycker jag att det blir mer märkbart under semestertider. Det stirras och tisslas i större omfattning. Jag är inte blind. Jag ser, iakttar och känner mig trotsig, där jag går omkring med B, kollegor eller vänner med annan ton på huden.

“Differences are not intended to separate, to alienate. We are different  precisely in order to realize our need of one another.”

-Desmond Tutu-