Tänk vad en månad kan göra

Det kom ett e-mail neddimpandes till min jobbdator. Det var från en socionomkollega från ett av de andra centren för omhändertagna barn. Jag hade tänkt ringa henne under dagen, men hon hann före. Jag läser texten flera gånger, för den gör mig så glad och hoppfull inför framtiden. Återigen har vi hjälpt detta center att hitta passande skollovsföräldrar till barn som aldrig har någon att hälsa på.

Många barn som bor på så kallade barnhem, inte ett korttidshem som vårat, men ett där de unga växer upp, har ofta släktingar de åker till under de längre loven . Men, så finns det då de som ingen har. De som snällt får stanna kvar. 

Denna gången var det tre syskon, som för första gången fick komma till en av våra utredda och utbildade blivande fosterföräldrar. Ja, ganska många av dem är villiga att ställa upp på loven också. Kollegan skriver om den lyckade matchningen och prisar kvinnan, som tagit barnen till sitt hjärta. Syskonen är tillbaka på centret nu, glada, nöjda och med nyvunna kunskaper. De har nya kompisar och har fått något liknande en tillhörighet. Flickan som var så nervös, att hon började gråta vid ankomsten, önskade att ledigheten hade varit längre, så att hon kunde stanna lite till. Småttingen som inte var helt pottränad, var nu blöjfri till barnskötarens glädje. Mellansyskonet visar nya sidor. Tänk vad en månad hos en kärleksfull kvinna i ett mysigt  hus på landet kan göra.

Nu hoppas vi att detta bara är början. Att det leder till något mer. Fler skollov, och kanske till och med att de tre en dag kan flytta till henne så småningom.