Trassla in sig i lögner

Jag funderar på det där med lögner. De är lätta att ta till då det kniper lite grand. För vissa kommer det mer naturligt än för andra. Hur svårt är det inte att sluta ljuga om man väl börjat? Varken små, vita lögner eller större är speciellt bra att omringa sig med, för nog följer en liten lögn ytterligare en och det är väldigt svårt att medge att man faktiskt talat osanningar. Ens självkänsla skulle ju då få sig en rejäl törn.

Vissa trasslar in sig i lögner mer än andra. Som kvinnan som kontaktade oss för inte så länge sedan. Hon och maken hade aldrig talat om för släkten att det fosterbarn de välkomnat för ganska så många år sedan inte alls är deras egna kött och blod. Hur det gått till är för mig en gåta. Inte ens barnet själv vet att hennes föräldrar inte är de som fört in henne i världen. Jag blev med ens rädd att vi hade utrett dem, vilket visade sig inte vara fallet. För det här med att barnen bör veta sin bakgrundshistoria är ju något vi poängterar starkt. Att leva i en lögn kanske fungerar ett tag, men på ett eller annat sätt kommer sanningen slutilgen fram. Om inte från dig själv, från någon annan. Domstolsprocedurer har ändrats och numera måste ett förnyande av ett fosterbarns domstolsbeslut föregås av att barnet publiceras i den lokala tidningen, vilket ju i detta fallet kan tänkas ställa till det en hel del om någon anhörig råkar läsa det hela. Jag kan förstå att mamman har panik. Gjort är gjort, och det går inte ändra, men vi kommer jobba med mamman. Uppmuntra och förklara hur hennes lögner kommer ställa till det för barnet i framtiden. Kanske psykologiskt, i relationer, men också praktiskt, då främst biologiska moderns namn måste nämnas i olika ansökningar i framtiden, till exemple när första ID-hanlingen ska skaffas. Oj, vad jobbigt det kommer bli. Inte så mycket för oss, vi har ju ändå varit med om det här förut, men för fosterföräldrarna. Lögnen som förmodligen var ämnad till att skydda barnet, tar nu andra vägar.