Allt är bara fel

Jag stod med en ung  mammas dödsbevis i handen häromdagen. Hon, som så många andra tjejer, fick barn i tonåren. Nu är hennes knatte på ett center som vårt, bland andra små tjejer och killar. Bara denna veckan har sex barn flyttat in hos oss. Nu säger jag inte att varenda en av deras föräldrar är väldigt unga, men troligen flera av dem.

Tonårsgraviditeter är vanliga i Sydafrika, inte minst i det området vi finns, där siffrorna pekar högre än i andra delar av landet. För att jämföra lite så är graviditeterna för tjejer i åldern 15 – 19 år, 70 på 1000 här och 6 på 1000 i Sverige. Sen, så har vi ju de som är yngre och de som hamnar i de statistiska mörkertalen, så antalet kan ju ökas ytterligare. Orsakerna är många. Vissa kanske verkligen planerar att få barn, men jag skulle inte tro att de är så många, även då det sägs att äldre generationer uppmuntrar det hela för barnbidragspengarna. Bidraget, som man får ansöka om själv, räcker inte speciellt långt. Inte ens till en månads blöjförbrukning. Många blir gravida för att sex är något man ska ha. Alla andra har ju det. Grupptryck, alltså. Det finns preventivmedel att få gratis i de lokala klinikerna. Olagliga aborter med stora hälsorisker är vanligt, undangömt på bakgårdar. Killar som pushar på och vill och tjejer som tror att de måste, finns det med. Vissa blir gravida för att de blir utnyttjade. Tjejerna kanske inte ens ser det som utnyttjande, men visst är det det när de får mobiltelefoner, snygga kläder, pengar och annat i gengäld. Här är det så kallade blessers, eller sugar daddies som det kallades förut. Just nu pågår det en utredning i en sydafrikansk skola (klass 8 – 12), där omkring 30 tjejer ser ut att ha blivit gravida genom sexuellt umgänge med några av lärarna. Våldtäkt, utnyttjande eller egen fri vilja. Inget gör det rätt. Allt är bara fel.

För inte så länge sedan var mitt team inbjudna att medverka på en invigning av en kampanj enbart för tjejer i tonåren. Kampanjen går ut på att de ska stanna i skolan, att de ska undvika ofrivilliga graviditeter, HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar, att de ska stå upp mot misshandel och sexuellt utnyttjande och ta vara på utbildnings- och ekonomiska möjligheter. Allt för att bygga upp starka, unga kvinnor mot en ljusare framtid. Det här är ju jätte bra. Och, nödvändigt. Nu kanske jag får ett helt gäng av er emot mig, men jag har alltid en fråga inom mig, då ännu en myndighet eller utländsk organisation vill satsa på tjejer och unga kvinnors välmående. Var har vi killarna, pojkarna, i allt detta? Om deras beteende och trasiga tankebanor om sexuellt beteende ska ändras, så  måste de ju också räknas. Vem ska satsa på dem? Vilka ska vara deras förebilder? Om bara halva befolkningen vet vad de ska göra och vilka rättigheter de har, vad hjälper det de andra?

Ja, nog har vi ett samhällsproblem här och det är inte lätt att arbeta med. Vi på centret ser ständigt resultatet av trasiga människors omständigheter och livsval.  Unga föräldrar, mammor och pappor, som inte räcker till för sina små. Som låtit dem flytta från hushåll till hushåll. Som låtit dem stanna hos sina egna fattiga föräldrar och fortsätt leva som inget hänt. Eller, som inte sagt något till en levande själ om att de väntar barn och sedan lämnat kvar den nyfödde på sjukhuset eller utanför dörren till någon okänd persons hem. Det är dessa små, som på olika vägar kommer till oss. Vi får rå om dem en stund, tills deras framtid retts ut och de flyttar vidare.