Inget tvång, bara kärlek

Han gick leende fram till vår bil för att byta några ord, den där soliga eftermiddagen för ett tag sedan, när jag och en kollega uträttade ärenden just där. Jag vet inte vad jag förväntat mig när den äldre systern hämtade honom, men inte var det en stilig, ung man. Jag hade förmodligen inte känt igen honom om vi gått förbi varandra på gatan, men nu när jag visste så kände jag igen det där leendet. Han svarade villigt på nyfikna frågor. Han har planer inför framtiden och vill gärna stanna kvar där han bor nu. Han mår bra. 

Jag minns så väl när han och syskonen blygt mötte sin fostermamma den allra första gången. De träffades på gräsplätten bredvid centrets huvudbygnad. Hon hade med sig youghurt till barnen och jag tog ett kort på dem som minne. Från den dagen var de en familj. Precis som hos alla familjer har livet inte alltid varit en dans på rosor, men det har gjort dem starka. De har det bra tillsammans. Barnen har en tillhörighet. En familj som älskar dem för dem de är och som så självklart vill att de ska fortsätta bo tillsammans även då lagen säger att ett barn som blivit vuxen inte längre är ett så kallat fosterbarn. De är en familj på riktigt. Det finns inget tvång här, bara kärlek!