Semestra i landet från förr

Det var länge sedan jag bodde här, men en semesterresa till landet från förr är alltid speciellt. Det är saker jag alltid vill se och göra. Något jag räknar med, annat som överraskar. Denna gången är inte annorlunda.

Familjen är en av huvudanledningarna till besöken. Det är ju viss skillnad att umgås i verkliga livet jämfört med allt whatsappande som vanligtvis sker för att hålla kontakten. Vi hör ihop oavsett avstånd eller tiden mellan vi ses. Nästa gång kanske det blir i mitt nya hemland, vem vet?

Vännerna finns otroligt nog alltid där, numera boendes lite utspritt. Vi fortsätter där vi slutade sist och det är som att det var alldeles nyss vi träffades. Jag känner mig priviligerad minst sagt. Vi behöver inte göra något speciellt, umgås är bra nog.

Utan fika skulle jag nog tro att jag har hamnat fel. Inget fika, inget Sverige. I min familj händer det iallafall med väldig regelbundenhet. Mammas bakverk går inte  av för hackor, men visst har det blivit något litet på mysiga ställen där denna livsviktighet kan inmundigas.

Handla kan vara kul. Det känns trevligt på något sätt att gå omkring på det lokala ICA och kolla in varor som är helt nya för mig. Och, så allt det där jag inte sett eller ätit på länge. Nostalgi. Här kommer ju lösgodiset in. Tänk att med spaden i högsta hugg få välja mellan hundratals sorter. Speciellt saltlakritsen får litebextra uppmärksamhet. Men, lika snabbt som påsen töms, så kommer jag ihåg hur överskattat det ändå är. Fast, gott.

Promenerat har jag gjort en hel del, så mycket att jag fått både skavsår på fötterna och träningsvärk i höfterna, även om det i och för sig också skulle kunna vara ett resultat av trädgårdsarbete i mammas rabatter. Hursomhelst, trampandet i skogarna är härligt. Ensam eller med sällskap. Väder spelar absolut ingen roll, bara att kunna gå ut och gå när man vill är en av ganska få saker jag saknar på riktigt.

Kyrkan jag varit med i genom alla år känns som hemma. Återföreningar med så många personer. Och, så bar jag hunnit med att tala några minuter om mitt Sydafrikanska liv i en gudstjänst samt i söndagsskolan, där barnen ger pengar till barnen på centret jag arbetar på vanligtvis. Det är klart de ska få en del av mig med. De var lika härligt nyfikna som förra året.

Utflykter hör så klart semestern till. Bara för att jag levt en hel massa år i området jag just nu befinner mig i, så betyder det ju inte att besöken på trevliga, vackra eller helt vanligt normala ställen, inte kan hända igen. Det finns mycket i trakterna kring Kinnekulle kan jag säga.

Äta bör man, annars dör man. Måltider hemmavid varvas med enstaka på restaurang eller hemma hos någon annan. Det finns en hel del som måste ätas, som jag liksom inte har tillgång till i vardagen. Riktigt knäckebröd, grynkorv, mammas hembakta, prästost, lingonsylt.

Med lite mindre än två veckor kvar fortsätter jag att känna in, återupptäcka och leva svenskt semesterliv. Kanske ses vi!