Happy Heritage Day!

Tvättmaskinens egentligen ganska hemtrevliga ljud hörs från köket och det doftar av rostat bröd. B spelar något fotbollsspel på x-boxen i vardsagsrummet. Ute hörs grannes trädgårdsmästare klippa gräset. Solen försöker bryta igenom de mörka molnen. Havet visar gråa toner genom fönstret och bjuder denna morgon inte på någon som helst plaskande valshow i vattnet, som ändå händer med jämna mellanrum. Känns som en helt normal helg hos oss. Det är måndag, men vi är ändå lediga för att fira Heritage Day.

Hertigage Day är dagen då Sydafrika, som efter apartheid även kallas Regnbågsnationen, firar befolkningens olika kulturella arv. Alltså, alla de olika bidrag som arbetar tillsammans för att bygga upp landet. Sådant här gör mig rörd. Det går att samsas. Det går att vara olika, men ändå ha varandras bästa i åtanke. Sydafrika har absolut mycket kvar att lära, förstå och uppskatta av varandra. Olika ursprung. Olika tankar och värden. Trots allt är det en förmån att kunna få fira en dag som denna.

För mitt hushåll betyder det mest att vi hakar på trenden som vuxit fram under en längre tid. Det är inte bara Heritage Day, utan även den nationella grilldagen. National Braai day. Frågar du en sydafrikan så är grillat kött något av det bästa som finns, så om några timmar kommer det börja dofta mellan husen. Inga tvivel om det.

På jobbet firades dagen tidigare i veckan. Vi klädde oss vackert i diverse traditionella kläder. Lånade lite från varandra. Det uppträddes med sånger och danser. Färgglatt och högljutt. Precis som det alltid är hos oss. Även våra nyanlända svenska volontärer bidrog med en riktig klassiker, klädda i sommarkjolar och blomsterkransar kring utsläppt hår. Små grodorna, små grodorna är lustiga att se… Kulturer kan verkligen se annorlunda ut under ett och samma tak. Inget firande utan något att äta. Vi fokuserade inte på att grilla här, men delade med oss av vad vi är vana vid. Indisk roti, afrikansk madumbe, holländsk oliebollen och svensk kladdkaka samt chokladbollar. Visst togs det en massa kort under tillställningen, men utan att fråga om kollegorna vill vara med på bloggen, så låter jag det vara. Kanske, kanske kan ni leva er in i det jag berättat ändå.