Drömmar

Hur gör man för att nå dit man vill? Klättrar. Ger inte upp förrän man nått dit. Med eller utan hinder på vägen. Jag tror nog att vi alla har drömmar, även om de inte alltid sägs högt.

Jag minns hur jag fick deltagarna i mötet med de lokala volontärerna inför årets fosterfamiljedag för flera månader sedan, att dela med sig om sin optimala drömsemester-destination i en icebreaker. Dubai, New York, Sverige, Kapstaden eller Skottland var bara några av de platser som nämndes. Någon sa att hon inte visste, att hon egentligen är väldigt nöjd där hon bor och lever. Det kändes nästan lite konstigt att höra. Sann tillfredsställelse med livet kanske, eller rädsla för det okända? Jag vet inte, och undrar lite smått hur många som en dag verkligen kommer att kunna få uppleva de ställen de idag dagdrömmer om.

Är det inte så att vi ofta vill mer, när vi uppnåt det där vi drömt om? Något större, något bättre. Eller, är det då något helt annat börjar växa fram? Det är svårt det där. Bör vi någonsin bli nöjda när det gäller just drömmar? Vara så motiverade och modiga att det faktiskt sker. Våga ta det där steget. Göra något man aldrig gjort innan. Det kan vara nervkittlande. Skrämmande. Roligt. Drömmarna vi  kanske inte berättat för någon, de finns där. Vi måste inte låta någon släcka dem åt oss. Gud har gett dem till oss av en anledning.

Visst har även jag drömmar. Några kanske inte så genomtänkta och seriösa, men andra som behöver filas på lite till. Utvecklas lite mer. Men, nog finns de här alltid.