En vanlig dag på jobbet

Det är inte det lättaste att förklara hur en helt vanlig dag på jobbet kan se ut. De ter sig helt enkelt för det mesta väldigt olika, men jag gör ett försök och väljer att ta er med till gårdagen.

Alla andra dagar i veckan har vi gemensam morgonandakt i matsalen klockan åtta, men på onsdagar blir det till att börja på kontoret direkt. Jag hade en så där trekvart på mig innan det var dags att åka vidare, så med min rosa mugg fylld med Med-lemon (typisk varm förkylnings-dryck med extra c-vitamin) i högsta hugg började dagen. Äntligen fick jag tag på kvinnan jag börjat utreda för ett tag sedan, och därefter inte kunnat nå per telefon. Saker och ting hade nyligen ändrats i hennes liv och hon valde själv att inte fortsätta. Hon är välkommen att kontakta oss när tiden är mogen, om hon fortfarande skulle vara intresserad av att bli familjehem. Arkiverandet av denna kvinnans personliga pärm fick vänta, då de mer akuta protokollanteckningarna fick sig en stund framför tangentbordet.

Några minuter senare än det först var tänkt for jag och min kollega H iväg i min favoritbil, den gamla, men ack så praktiska lilla Golfen. Det var blåsigt, regnet hängde i luften och denna vårdag kändes bra mycket kyligare än på länge. Första stoppet var i det närbelägna townshipet, där vi hämtade en av socionomerna som jobbar där. Hon hade anlitat oss och använt vår databas för att hitta en fosterfamilj åt en liten småtting på ett av de andra centren. Bara för någon vecka sedan var allt klappat och klart och barnet flyttade till familjen. Av oklar anledning hade födelsebeviset försvunnit och nu lämnade vi av socionomen på det lokala Home Affairs, för att fixa ett nytt. 

Jag och H fortsatte och vägarna tog oss långt ut på landet, där husen inte längre står tätt och där kullarna ser ut att aldrig ta slut. Ett första hembesök var planerat hos en familj, som ansökt om att ta emot ett fosterbarn, och kanske kan de tänkas bli godkända i slutändan. Det tog lite tid att hitta rätt, men efter att ha frågat runt möttes vi tillslut utmed vägen. Där hade GPS aldrig fungerat, då gatuadresser inte finns och det är vardagliga landmärken som gäller, som det aprikosa huset med grönt tak eller den kommunala vattenkranen precis innan grusvägen till vänster.

Bilen fick parkeras och vi gick den sista biten. Uppför, uppför på stigen. Vi blev inbjudna till vardagsrummet, där intervjun tog plats. Det gick fint och vi visades runt i huset innan vi var klara för den här gången. Några glada barn höll sig nyfiket i bakgrunden.  

Innan vi kunde återvända till kontoret för att snabbt värma upp den något försenade lunchen och fortsätta med skrivandet, följde vi upp ett telefonsamtal som handlat om en utsatt familj i kåkstaden, inte alls långt från oss. Åter igen var det något komplicerat att hitta rätt plats, men skam den som ger sig. Ett samtal med mamman i familjen ledde till återkoppling med likvärdigt socialtjänsten för vidare hjälp. Regndropparna var nära, och skjulet vi just besökt hade regnvatten på golvet.

Omväxling är ett ord som beskriver mitt jobb på ett bra sätt. Det som varit planerat dagar i förväg kan plötsligt ändras och allt ser helt annorlunda ut. Tiden går ofta snabbt och helt plötsligt har ännu en vecka passerat.