Five minutes of fame

“Ta ett kort med mig!“ Plötsligt har jag ett ansikte precis bredvid mitt. Mobilen i högsta hugg och foton tas i rasande fart. Sen en ny människa, en till och en till. Jag hann knappt blinka, fortsatte le och lät dem hållas. När jag försökte få min röst hörd mellan alla höga skratt och tillrop, var det ingen som svarade på min försynta fråga om vad alla dessa kort egentligen kommer användas till. Det är väl så här det känns att vara kändis hann jag tänka innan det hela var över och jag och kollegan kunde smita in i bilen och köra vidare. Inte direkt fifteen minutes of fame, men förmodligen fem. Tjejerna varierade i ålder, men var alla tillsammans med en grupp förskolebarn i likadana t-shirtar, kommande från grannprovinsen. Förmodligen från området där sådana bleka, småfräkniga personer som jag inte finns till beskådelse så värst ofta. De vuxna hade väldigt roligt, medan barnen storögt tittade på i tystnad, fint uppställda på trottoaren. Lite bortglömda så där.  

Händelsen är inte precis den första i samma slag, även om det inte sker varje dag direkt. Sannolikt florerade jag på varierande sociala medier strax därefter. Som en riktig selfie-drottning. Jag som hellre befinner mig bakom kameran, än framför. Men, det är smällar man får ta ibland, då man sticker ut i mängden.

Att inte smälta in, att vara annorlunda, är en nyttig erfarenhet. Speciellt för de av oss, som kanske nästan alltid varit som alla andra. Passat in. Det finns så många andra omkring oss, som ofta känner sig utanför, om det så är på grund av mobbning, fel samhällsklass, brist på pengar, vikt, tro, språk och så, så mycket mer. Att inte vara som de flesta ger en perspektiv, nya infallsvinklar och tankar. Man lär sig acceptera sig själv och andra, kanske till och med få en uns av förståelse. Om vi bara vill.