Lässugen

Den första ”riktiga” boken jag läste själv hade jag fått i födelsedagspresent. Jag minns hur stolt jag var att jag klarat av det. Så många ord, och knappt inga bilder. Den handlade om en häst, men ska jag vara ärlig förstod jag nog inte hälften av det jag ljudade mig igenom. Men jag läste, och det har jag fortsatt med.

Jag har många läsminnen. Kassar med biblioteksböcker från närmsta ort som liten. Mamma läsande första Kulla-Gulla-boken för mig, om en fattig flicka från en svunnen tid. Jag samlade på serien och läste allihopa själv därefter. Mellanstadiets läsminnen handlar om Tvilling-deckarna, som egentligen ansågs vara killböcker med sina gröna pärmar. Ett sommarlov lånade jag grannens Lotta-böcker. De var många och blev lästa samtidigt som jag spatserade runt i  trädgården. Högläsning med en kompis, liggandes på gräset under ett träd, var vanligt en period. Vi tävlade om vem som kunde läsa flest sidor högt, utan att den andra märkte att vi bläddrat vidare. Under en tid skrev jag upp varenda bok jag läste, med titel och hur många sidor den hade. Statistik som snart glömdes bort.

Bokaffärer lockar fortfarande, mycket mer än både kläd- och mataffärer. Att få läsa på pärmarnas baksidor, bläddra mellan bladen, få stiga in i någon annans värld. Det är svårslaget. Det är något jag har gemensamt med B. Vi kan gå mellan hyllorna länge, länge. Visst, jag har också lässvackor emellanåt, men lässuget kommer alltid tillbaka så småningon. Det har alltid varit så. Och, nu när mobilen börjat parkeras på köksbänken när det är dags att gå till sängs, så får böckerna härligt nog mycket mer tid. Det gillar jag. 

Numera läser jag både skönlitteratur, fakta, biografier, undervisnig ... allt möjligt. Men, det som fängslar mig allra mest, vet ni nog redan vad det är. Berättelser om livs levande, riktiga människor. Andras upplevelser och vad de lärt sig. Nyligen läste jag en bok om Kinas enbarnsfamiljer och nu den sanna berättelsen om missionären som arbetade med Waodoani-krigarna i Amazonas djungel. Vad som kommer härnäst får jag se, men något kommer det sannolikt bli. 

Appropå böcker, så skämtar jag och den kollega jag arbetat tillsammans med allra mest genom åren, ibland om att ifall vi en dag skulle skriva just en bok om våra gemensamma upplevelser, så skulle vi förmodligen inte bli trodda. Vi har stött på alldeles för många otroliga händelser och personer, att det nästan svindlar ibland. Socialt arbete är speciellt, kanske ännu lite mer i Afrika.