Det blev inte all som jag trott

Som barn trodde jag väl som de flesta andra att när jag var 25, så skulle jag vara gift och ha barn. Jag skulle ha två söner, för döttrar blir behandlade olika än sina bröder, på ett negativt sätt, tyckte jag som hade en något yngre bror. Och, dem skulle jag ta hand om helt rättvist, hela tiden. Några fina killnamn kunde jag dock inte komma på, bara ett och det var till en tjej. Agnes.

Så här 20 år efter 25-års åldern, så ser livet inte direkt ut så. Det blev inte alls som jag trott. Varken giftemål med en lång, mörkhårig man och egna barn, men kanske blev det mycket bättre. Inte i min vildaste fantasi kunde jag ha vetat hur det verkligen skulle bli. Jag skulle arbeta i affär, för det var på något sätt det bästa jag kunde tänka mig. Det gjorde jag i och för sig ett tag, men det var inte alls något jag fastnade för när det väl kom till kritan. Jag tror inte jag hade några stora, långsiktiga drömmar. Familjelivet var det som hägrade, för det var väl det enda jag visste.

Trots detta tror jag inte att det där ”normala” så kallade Svensson-livet varit något för mig. Jag kan inte tänka mig själv som sommarstugeägare, med båt, hund och familjebil. Vilka konstiga tankar. Jag har mitt egna, lite ovanliga, internationella familjeliv med låtsassyster och tillhörande systerson istället. Helt vardagligt här också. Familjer har ändå blivit mitt liv, fast på ett helt annat sätt. Barn på centret och i byarna, fosterfamiljer eller familjehemsfamiljer, vad vi nu vill kalla det. Något som kommit att betyda mycket för mig, och som jag brinner för på riktigt.

Vad framtiden har att ge vet jag inte, men kanske var drömmen jag hade en gång från Gud, som ville ge mig en glimt om livet framöver. Den om att jag skulle gifta mig med en änkeman med sex barn (!)

Livet är förunderligt och nog är jag nyfiken på vad som kommer ske härnäst alltid.